Essä, Litteraturläsning

Tystnaden, fadern och litteraturen

Vad det var för sjukdom vet jag inte. Hosta var ett av symptomen. Först hördes den från granngårdarna. Feber var ett annat symtom. En efter en tog den traktens folk. Till slut kom den även till mina förfäders gård. Barnen insjuknade först, sedan modern och fadern. Alla utom min farfars far dog. Han var bara en liten pojke då. En lång tystnad följde. Huset, marken, allt väntade på att han skulle växa upp och ta sitt ansvar. En kvinna, en häxa säger vissa, tog sig an huset och marken i väntan på att hans händer skulle kunna ta över. Händerna växte och blev starka. Han blev vuxen. Han blev stolt. Alltför stolt. Han blev envis. Alltför envis. Han blev hård. Alltför hård. Till kvinnan som hade hjälpt till sa han kort ”Bort härifrån! Det är min mark! Mitt hus!” Sedan tystnad. Ett ansikte av sten. Hans utsträckta arm och finger pekade ut över dalen. Tårar. Böner: ”Jag har ju ingenstans att gå.” Vrede: ”Det är inte rättvist!” Hämnd: ”Ditt blods förstfödda söner ska förloras tidigt”. Som sagt, en häxa enligt en del. Med förbannelseord som det enda vapnet.

På sätt och vis fick hon rätt. Jag lämnade min far tidigt. Eller rättare sagt, vi lämnade varandra. I tystnad. Han lämnade sin far tidigt. De lämnade varandra. I förbannad manlig tystnad. Det är väl ett slags blodsarv. Jag minns tydligt de första stegen bort från honom. Ett var när jag som ung bad om pengar till två böcker, en av Dan Andersson och en av Hjalmar Gullberg. Mitt intresse för litteratur var yrvaket. Det växte sakta men säkert på ett köpcentrum utanför Helsingborg. Jag spenderade ofta min tid på köpcentret. Jag var sällan i skolan. Varv efter varv cirkulerade jag runt uppallade rearester i centrets bokaffär. Jag tittade bara, vågade inte köpa något. Att köpa en bok kändes anspråksfullt. Min största skräck var att kassörskan, om jag kom fram till henne med en bok i handen, skulle hugga mig hårt med en genomskådande blick som sa att den där boken kommer du ändå inte att läsa. Jag föreställde mig också hur personerna i kön, riktiga läsare, lätt roade men också lite ömkande skulle tänka samma sak. Därför dröjde det länge innan jag vågade köpa någon bok. Däremot stal jag ibland böcker på olika bibliotek. Det vågade jag. Det var enkelt. Ingen misstänkte mig för att vara en läsare. Så jag kunde obemärkt även ställa tillbaka dem.

Första gången jag läste Eyvind Johnsons romansvit Romanen om Olof kände jag en stark identifikation. Jag hade vid det laget själv blivit en riktig läsare, men mindes hur det en gång hade varit. Det var inte Olof jag identifierade mig med, utan med alla de personerna omkring honom som hyste en stark misstänksamhet mot ord och litteratur. Alla de där människorna som ”torkar svetten ur ansiktena och säger ett par gratisord som inte har med arbetet, timret, båtshakarna eller älven att göra utan är ren pratsamhet: om himlen, som är blå och molnfri, om hur långt det är till tegelbruket, om att det skulle vara roligt med en ny cykel”. Det drabbade mig hårt när jag läste det, som ett slag i magen. Deras tystnad var mitt arv genom min far, farfar och farfars far. Det var just precis sådan jag egentligen skulle ha blivit. Arbetare. Och jag förstod att det är utifrån den tystnaden, dess tvång och dess förväntningar, som orden och litteraturen växer till något mycket anspråksfullt, något som jag i hemlighet vågade stjäla men inte öppet vågade köpa.

Jag läste sällan de tillfälligt stulna böckerna. Så både kassörskan och de andra i kön hade väl rätt på något vis. Mitt litteraturintresse hade till en början mer med böckerna i sig själva att göra än med läsningen av dem. Det materiella är så enkelt att stjäla, men det är svårare att göra böckerna till sina genom läsning. En anledning till mitt intresse för böcker var nog en instinktiv insikt om att böcker lovar att ge både ensamhet och gemenskap. Det är tyst och ensamt omkring böcker. Det är lugnt och skönt omkring böcker. Det finns andra människor i böcker. De står där på hyllorna likt vägar ur en ensamhet, utan att man för den sakens skull måste träffa andra människor. Mitt liv präglades liksom många andras av isolering, ett slags självvald exil skulle man kunna säga. Jag kände mig mycket ensam. Böckerna blev ett hopp om något slags möjlig tillflykt, ett hopp om möten, någon gång i framtiden då jag tog mig för att faktiskt läsa mitt stöldgods. De stod där i en hylla som löften om att jag snart skulle få bli den jag skulle kunna bli istället för den jag var. Det var den känslan jag stal.

När jag väl hade bestämt mig för att med hjälp av Dan Andersson och Hjalmar Gullberg trotsa kassarädslan återstod nästa problem: pengar. Då jag nu några årtionden senare bläddrar i böckerna (de står ännu som troféer högst upp i en av mina bokhyllor) ser jag att Gullbergboken kostade 39,50 kronor och Anderssonboken 22,40 kronor. Det var alltså inga pengar att tala om. Därför kan det inte ha varit kostnaden som gjorde min far så upprörd när jag frågade honom om pengar för att köpa dem. Han undrade argt vad fan jag skulle med sådan skit till och deklarerade tydligt att han vägrade ge mig pengar. Nej, det måste ha varit något helt annat som gjorde att han reagerade på det viset. Tidigare har jag förklarat hans nej med snålhet. Ibland har jag till och med förstått det som ren elakhet. Men ju mer jag har tänkt på saken förstår jag att det handlade om en rädsla att förlora mig. Böckernas värld har aldrig varit min fars. Om den världen blev min skulle vi leva i skilda världar. Han skulle förlora sin son precis som hans egen far hade förlorat honom till en tillvaro som arbetskraft först i Göingebygden och sedan i Helsingborg. Som sagt, vissa säger att hon var en häxa.

Min fars arga reaktion har tillsammans med exempelvis Romanen om Olof hjälpt mig att förstå mycket om mig själv. I talet på min disputationsfest (litteraturvetenskap förstås) tackade jag honom för att han hade gett mig emigrantens mod att lämna en värld för en annan. Jag sa att våra erfarenheter liknar varandras genom att vi lever våra liv i världar som vi inte har fostrats in i. Han hade drygt fyrtio år tidigare ensam lämnat ett vackert serbiskt bergslandskap, slitit sig loss från alla de förväntningar och krav som släkten och marken ställde på honom, den förstfödde sonens ansvar. Och jag sa att jag för egen del under fem års arbete med min doktorsavhandling till slut hade lämnat tystnaden helt och hållet. Hans nya värld blev en gång i tiden Sverige, min värld blev ord och litteratur. Jag sa att det är först nu jag riktigt förstår honom och inser hur mycket som han hade tvingats gå igenom för min skull, hur smärtsamma sådana uppbrott alltid är. ”Tack pappa!”, sa jag. Tyvärr var han inte med på festen, utan satt tyst i sitt hem några kilometer därifrån. Så han hörde inte mitt tal.

Essän har publicerats i Kristianstadsbladet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s