Krönika

Krönika om kriget i Afghanistan

“The Americans have the watches but we have the time.” Citatet återkom ofta i samband med kriget i Afghanistan. Orden är talande. Och nu, när talibanerna har tvingat oss att ställa tillbaka våra klockor med hela tjugo år, framstår de även som profetiska. Dessutom ger de en viktig insikt om att frågor om nederlag och seger alltid måste förstås i relation till den världs- och eftervärldsbild som den påstått besegrade eller segrande strider för.

En människa som tror på evigheten låter sig inte begränsas av klockor, bryr sig inte om år, månader, veckor, dagar, timmar eller sekunder. Den krigar inte enligt kvartalsrapportslogik. Så egentligen är det evigheten USA nu har kapitulerat inför. Talibanerna stred och dog för evigheten, medan amerikanerna och deras allierade rastlöst tittade på klockan redan från krigets början 2001.

Men det spelar egentligen ingen roll vad de har kapitulerat inför. Nederlaget är ändå totalt, förnedringen likaså. Att tvingas förlita sig på talibanernas goda vilja kring flygplatsen i Kabul och det avslutande sprängdådet där hundratals civila afghaner och 13 amerikanska soldater dog blev droppen. Och det är med tårfylld förskräckelse som jag nu tänker på vad flickor och kvinnor, liksom alla övergivna som för levebrödets skull samarbetade med väst, genomlever.

Det är också med en känsla av förbluffelse som jag tänker på allt som hänt, förbluffelse över den arrogans och på slutet också totala inkompetens som världens starkaste militärmakt har visat prov på. Och utöver förvåning finns också oro, eftersom den som någon gång har varit i en konflikt vet att det är farligt att blotta sin strupe så mycket. Därför lever USA och landets alla allierade, det vill säga också vi, mycket farligare nu.

Om krigshetsarna bara lyssnat på vad Guantanamofångarna sa, istället för att med tortyr tvinga fram vad de ville höra, hade många problem som vi nu står inför undvikits: “We will win because Americans don’t realize this. We do not need to defeat you militarily; we only need to fight you long enough for you to defeat yourself by quitting.” En av de misstänkta konspiratörerna bakom den fruktansvärda terrorattacken den 11 september 2001 lär ha sagt så i ett förhör. Nu vet vi hur målmedvetet och träffsäkert ord kan färdas genom tiden.

Men det är inte bara ord. Det finns en hel krigsstrategi att läsa ur det han sa. Att ge fienden så mycket rep att den kan hänga sig själv är nämligen historiskt sett ett framgångsrecept för den som strider mot en starkare armé. Fiendens arrogans är en central faktor. Napoleon var segerviss då han sommaren 1812 tågade med cirka 400 000 soldater mot Moskva. Ett halvår senare hade nästan alla dött av svält, köld eller gerillaattacker. Ryssarnas strategiska reträtt var Napoleons långa rep. De visste att arrogansens vanligaste biverkning är blindhet, inför såväl verkligheten som egna brister.

Det som för USA:s del började som en i mångas ögon rättfärdigad och lyckad vedergällning för 11 september växte snart till något annat. Amerikanerna tog med sina allierade på sig rollen att förena och demokratisera Afghanistan. De ville bygga en stat och en armé på en plats där den egna klanen betyder allt, staten ingenting och där tiden anses evig. Dessutom finns det ett talesätt som säger att Afghanistan är platsen där imperier dör. Vi får se hur det går den här gången.

Under årtiondena efter terrordåden expanderade krigsinsatserna ytterligare. Experter som lögnaktigt försäkrade att Irak hade massförstörelsevapen gav grönt ljus. USA gick in. Sedan stod exempelvis Somalia, Libyen och Syrien på tur, ironiskt nog bland annat därför att den misslyckade insatsen i Irak skapat terrororganisationen IS. Och den som försiktigt undrade om det verkligen var så klokt att vara involverad i så många olika krig på så många olika håll sorterades i offentligheten ofta bort som opatriotisk och illojal. Som sagt, oförmågan till självkritik är en av arrogansens vanligaste biverkningar. Priset för det får vi nu allihop betala.

Kina och Ryssland rör sig snabbt från periferin mot centrum. Det är den omvälvningen som jag tror att framtidens historiker kommer läsa ur vår tid, hur periferi blev till centrum. Och givet deras framryckning i Afghanistan, är det relevant att fråga varför de inte opponerade sig mer då den starkaste av krigsmakter under två årtionden utvidgade sin maktsfär. Visst trilskades de litegrann i FN då och då, men ingen av dem sa väl egentligen på allvar stopp och belägg, i handling. USA fick ju till slut ändå alltid precis så mycket rep som de ville ha.

Det sägs att romerska härförare under storhetstidens magnifika segermarscher tillbaka in i Rom hade en slav snett bakom sig på segervagnen. Slavens enda uppgift var att om och om igen viska ”memento mori”, kom ihåg att du är dödlig. Orden viskades så eftersom romarna antagligen mycket väl kände till arrogansens allra vanligaste och farligaste biverkning. Senare slutade man med den traditionen och resten är, som vi vet, historia.

Krönikan publicerades i Kristianstadsbladet den 8 september 2021.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s