Principer är viktiga. Visst, ibland kan principmänniskor kanske framstå som fyrkantiga och bakåtsträvande. Men i regel brukar de till slut ändå få rätt, historiskt sett. En av dem ställde sig den 1 juni 1922 upp i riksdagens första kammare för att yttra sig om en sak som ”icke med tystnad” bara kunde accepteras rakt av. På bordet låg en motion om en utredning ”angående lagbestämmelser, som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare”. Utredningen skulle komma att bana väg för 1934 och 1941 års svenska steriliseringslagar, det vill säga de lagar som stegvis till slut landade i att staten fick möjlighet att sterilisera människor på så vaga grunder som ”asocialt levnadssätt” och olämplighet som förälder. Det är ett väldigt mörkt kapitel i vår historia som de flesta idag önskar ogjort.
När vänstersocialisten Carl Lindhagen tog till orda gjorde han det kring principen om livets okränkbarhet. Att med våld mot den kroppsliga integriteten som medel försöka komma till rätta med sociala missförhållanden är en farlig väg, menade han, en väg som inte kommer sluta där det är tänkt att den ska sluta. Han höjde varnande fingret för att andra sjukdomar och tillstånd än de som nämns i 1922 års motion skulle komma att inkluderas senare. Och ännu värre: ”En annan utvidgning”, förklarade han, ”som också diskuteras i världen och som diskuterats länge, är denna: Varför skall man bara beröva dessa för sig själva och samhället onyttiga personer förmågan till fortplantning? Är det icke en större välgärning för dem att beröva dem även livet? Till sådana tvivelaktiga resultat kommer man på den väg, som nu föreslås till beträdande.” Idag vet vi att den tanken inte var så långsökt.
Pauline Kneissler var säkert en duktig sjuksköterska, på sitt sätt. Det sägs att hon var djupt troende, plikttrogen och att hon in i det sista trodde sig ha gjort rätt, gjort det allra bästa för barnen. Död genom gasning gör inte ont, menade hon. Skrämmande är det såklart men det gör i alla fall inte ont. Så försvarade sjuksköterskan sig då hon ställdes till svars för de brott hon begått på de tyska sjukhusen i Grafeneck och Hadamar. Där och på många andra platser mördades under 1930- och 1940-talets nazistregim flera tiotusentals tyska barn och vuxna som påstods smitta och försvaga en annars ren samhällskropp. Det sades också att döden var för deras eget bästa, så de skulle slippa lida av att inte kunna leva som fullvärdiga tyskar. Sammantaget resulterade det i hundratusentals sjukhusmördade.
Många sjuksköterskor lät sig likt Pauline Kneissler förvandlas till mördare. De verkställde med hjälp av giftgas, injektioner och svält plikttroget ett av Nazitysklands första brott mot mänskligheten. Historikern Wendy Lower låter oss i boken ”Hitlers furier: Tyska kvinnor i förintelsens tjänst” möta några av dem. Hon berättar bland annat att Pauline Kneissler, då hon 1948 till slut dömdes till fängelse, alls inte kunde förstå varför domen föll. Hon hade ju bara gjort precis som hon blivit tillsagd att göra, gjort de goda handlingar som man ju hade kommit överens om i landet, som majoriteten förstod var för den tyska folkhälsans och för barmhärtighetens skull. Men vid det laget hade vinden vänt. Och majoriteten kunde då plötsligt höra det absurda i hennes påståenden igen.
Ovanför alla de Pauline Kneisslers som systemet producerade fanns många läkare som också villigt underordnade sig politikerna istället för att tjäna sina patienters bästa. Karl Brandt var en av dem. Han hängdes 1948 efter en dödsdom i Nürnberg. Henry Friedlander berättar i sin klassiska bok ”The Origins of Nazi Genocide” att han utsågs av Adolf Hitler till att organisera dödandet av de barn och vuxna som ansågs ovärdiga ett ariskt liv. Som sagt, hundratusentals mördade. Men de skyldiga var förstås långt fler än de politiker, sjuksköterskor och läkare som verkställde planen. Skulden vilar tung också på de delar av befolkningen som inte sa något utan bara accepterade en värderande skillnad mellan frisk och sjuk, mellan ren och oren.
Vägen från en folkhälsoförbättrande och samhällsnyttig idé om sterilisering till mord är, när man ser tillbaka på den, förvånansvärt kort. Tyvärr kan vägvalet inte göras ogjort. Men vi kan åtminstone lära av det. En viktig lärdom är att även personer som annars gärna talar om den lilla människans frihet, och till och med har idén nedskriven i ett partiprogram, också måste vara försiktiga med vilka vägar de beträder. Bakom den inledande motionen om att i Sverige utreda sterilisering och därefter dessutom motionen som gav 1934 års lag stod nämligen den socialdemokratiske riksdagsledamoten Alfred Petrén. Han stod även bakom Statens institut för rasbiologi, grundat 1922. Forskningen därifrån fick stor betydelse för nazityska politiker och forskare. Men det måste samtidigt sägas att han var långt ifrån ensam. Varken högern, bondepartiet eller liberalerna är oskyldiga i det här. Till och med den liberala pressen hejade på. Vad kunde gå fel när i stort sett alla tyckte att det var rätt. Ungefär så resonerade man nog.
Historien glömmer aldrig. Det är ännu en lärdom. Förr eller senare lägger historiker den ena pusselbiten till den andra. Till slut framträder då hela den bild som varje enskild liten bit inte kunde överskåda. Och den som hamnar fel i det pusslet, det vill säga på fel sida av historien, döms alltid hårt. För oavsett vart Alfred Petrén trodde sig vara på väg med sina förslag är han nu och för all framtid den som slog in på fel väg. Det spelar heller ingen som helst roll vilka förevändningar Pauline Kneissler och Karl Brandt hade. De är ändå barnamördare, för evigt. Efter domarna mot dem och många andra gjordes med Nürnbergkoden ett tappert försök att förhindra det outsägligt hemska från att någonsin inträffa igen. Den säger att människor aldrig någonsin får tvingas eller ens påverkas till medicinska ingrepp mot sin vilja. Kroppslig integritet är en fundamental mänsklig rättighet.
Men i pusslet finns det även alltid personer som Carl Lindhagen, sådana som varnade för den inslagna vägen och därmed underminerar medlöparnas ursäkter om att de ju omöjligt kunde ha vetat, sådana som man valde att inte lyssna på eftersom så få lyssnade på dem. Att ärligt och öppet lyssna noga på vad som faktiskt sägs, av alla parter, är väl därför en tredje viktig lärdom här. En tid som vår, då det för vetenskapens och sanningens skull allt oftare framförs krav på att vissa röster måste tystas, bör nog lyssna särskilt noga. Och så slutligen den mest självklara, men genom historien tyvärr också mest flyktiga, lärdomen att alltid bara låta sig vägledas av principen om varje individs mänskliga rätt att inte värderas eller behandlas olika, oavsett om hon för tillfället är den som råkar ha makt eller vara maktlös, är rik eller fattig, frisk eller sjuk, ren eller oren.
Essän har tidigare publicerats i bland annat Borås Tidning och Kristianstadsbladet.
JIMMY VULOVIC 