Novell

Lyssna på novellen ”Klasskamrater”

Nu kan du antingen lyssna på eller läsa min novell ”Klasskamrater”. Den är tidigare publicerad i Livsmedelsarbetareförbundets tidskrift ”Mål & Medel” nummer 6/2021. Om du hellre vill läsa den där kan du använda den här länken.

Klasskamrater

Ayla vinglade till. Ett snabbt grepp om vinflaskan. Räddad, tänkte hon och tittade neråt. Vingelskor, dyra men värdelösa. Flaskan trycktes ner i handväskan igen. Också för dyr. Tycker ju inte ens om rött. Hon såg fullmånen igen, så tyst och vacker. Mobilen åkte upp för en bild, men armen stannade halvvägs. Meddelandet kom emellan. Hon läste det igen, trodde även den gången att det skulle kännas bättre efteråt. Men det kändes aldrig bättre, tvärtom. Varför nu, så många år senare, hade varit hennes första tanke då messet kom en vecka tidigare. Först beslutade hon sig för att tacka nej. Men efter att ha läst det några gånger till bestämde hon sig för att tacka ja istället. Direkt efter att svaret gått iväg ångrade hon sig igen. Fast då var det för sent. De skulle aldrig ge sig, aldrig tillåta att ett ja blev ett nej. Och hon skulle inte stå ut med alla frågor om varför hon först sagt det ena och sedan det andra, inte orka med alla vänliga påpekanden om att det inte var riktigt likt henne att vara så villrådig. Varvat med omtänksamma frågor som undrade om det var helt säkert att hon mådde bra. Förstås med tillägget att de alltid finns där för henne, det vet du. Nej, den lögnen orkade hon inte med längre. Så därför var det lika bra att låta det vara, lida igenom en veckas väntan, gå dit och le lite, stanna en stund och sedan fortsätta med sitt liv, igen.

Hon tog bilden och stapplade vidare. Nervös såklart. De senaste dagarna hade hon inte ens kunnat tänka på inbjudan utan hjärtklappning. Clara kommer, läste Ayla ur minnet. Vi hoppas att du också vill komma. Så trevligt att ses alla tre igen. Vin och fina minnen. Ses 20 på fredag! Följt av tre hjärtan och adressen där de träffats många gånger förut. Hanna måste ha tagit över föräldrahemmet, gissade hon och tittade framåt vägen. Stora vackra portuppgångar stoltserade längs paradgatan. Alla med den värdighet som anstår det förra sekelskiftet. Längre framåt gatan låg de enorma villorna. Ayla tänkte på hur många gånger hon gått den sträckan under gymnasietiden, ofta med sin mamma. Minnet av bussresorna dit tvingade ner blicken i marken, minnet av deras hemlighet. Varken Clara eller Hanna visste om att modern städade svart i området. Känslorna av skam föll över henne. Den långa tystnaden under bussresorna gjorde ont. Och vetskapen om att det nu var för sent att prata gjorde henne illamående. Alldeles för sent, mamma, tänkte hon och såg upp mot månen igen. För sent att säga hur mycket jag önskar att jag hade satt mig ner bredvid dig istället för att stå en bit ifrån, alltid beredd att vända mig bort från dig om någon jag kände kom på bussen. Sedan minnet av hur de brukade gå från busshållplatsen till villorna, hon själv flera meter framför mamman, och hur mamman självmant saktade in ju närmare Hannas hus de kom, för att till slut bara vara en svag röst någonstans långt bakifrån. Samma ord varje gång. Älskade flicka, var nu ordentlig och ta inte sönder något. Allt är dyrt här.

Hanna och Clara var uppväxta i det fina området. Om det inte vore för gymnasiet hade Ayla aldrig träffat dem. Redan första skoldagen visade de ett intresse för henne, som om de sökte sig till henne. Och hon tyckte det var spännande att lära känna deras värld, en trygg värld med långsemestrar, weekendresor och egna hästar. Prylar också förstås, alltid det senaste. Det imponerade, men allra starkast intryck gjorde deras framtidsplaner. Den självklarhet med vilken de drömde om framtiden som ett äventyr där inget kunde gå fel. För egen del hade hon inga framtidsplaner, hoppade på samhällsprogrammet mest av en slump och tänkte bara göra sin tid där för att sedan skaffa sig ett vanligt jobb någonstans. Men med vännerna öppnades en värld av föreställda möjligheter. Bara tankar till en början förstås, hemliga tankar som hon bara vågade tänka lite i taget. Men efterhand, när modet infann sig, förvandlades tankarna till ett sökande, ett hemligt sökande. Mest på skoj först, ett oskyldigt litet tidsfördriv bara, i broschyrerna utanför studievägledarens kontor eller på biblioteket. Ett sökande efter information om yrken och möjliga utbildningsvägar. Därefter blev det riktiga ord av drömmarna också, först utsagda enbart i vännernas sällskap, där orden kändes naturliga. Det var så drömmen om att hon kanske kunde bli något annat än sina föräldrar sakta tog form.

Ayla började ta skolarbetet på allvar. Vännerna träffades ofta för att läsa läxor och prata framtid. Alla tre stod till vänster. Därför var deras gäng och vänsterperspektivet självklart vid grupparbeten. Träffarna var trevliga. Hon kände sig alltid hjärtligt välkommen. Även de båda vännernas föräldrar tog emot henne med öppna armar. Särskilt Hannas mamma och pappa som gärna berättade om sina resor till olika platser i Mellanöstern. Pappan arbetade på Ericsson och familjen hade i flera år levt ungefär där Aylas egen familj hade sina rötter. De älskade att prata om det. Många fina minnen därifrån, sa pappan alltid. Ayla brukade då tänka på sin egen far som inte hade så fina minnen från hemlandet, i alla fall inte från regimen. Under middagarna hemma hos Hanna kom hela tiden blinkningar och leenden av samförstånd från föräldrarna, leenden och blinkningar som sa den här rätten känner väl du till, Ayla. Hon svarade i sin tur med miner och gester som kunde tolkas som ja, trots att hon sällan kände igen maträtterna de bjöd på. Enbart ingredienserna måste ha kostat hälften av vad hennes egen familj kunde spendera på mat under en hel vecka. Räknade man sedan in tiden det tog att tillreda de exklusiva rätterna kunde vem som helst förstå att det var en omöjlighet hemma hos henne. Men Hannas föräldrar tänkte inte på det, utan de fortsatte bara att berätta om alla genuina platser där de hade inspirerats av både gästfrihet och fantastiskt god mat. En gång frågade Ayla sina föräldrar om de hade besökt någon av de platser som Hannas mamma och pappa berättat om. Det hade de inte.

Inledningsvis var Aylas roll i studiearbetet underordnad. Vännerna älskade då att hjälpa henne, älskade att få förklara saker och peppa henne. De var nog uppriktiga i det, tänkte hon och närmade sig huset långsamt, för jag var ju nästan som ett projekt för dem och de misslyckades aldrig med några projekt. Och så länge hon inte överträffade dem var allt lugnt. Men då Ayla började ta allt större och självständigare steg i kunskapens värld förändrades mycket, både i och omkring henne. Känslan av befrielse då hon själv kunde se samband och dra slutsatser var underbar. Inte för att den gjorde henne lycklig eller så. Det var snarare tvärtom faktiskt. Hon blev friare, visst, det är sant, men samtidigt kände hon sig mer ensam. För varje steg framåt var ju också ett steg bort från föräldrarnas värld, bort från den värld som också varit hennes. Föräldrarna var givetvis glada att det gick bra i skolan och visst lyssnade de intresserat när hon förklarade allt svårt som det pratades om på teve. Ändå hörde hon också något helt annat i faderns röst, då han sa jodå, säkert så i teorin men hur är det i praktiken då och snabbt vände sig om för att gå raka vägen ut i köket utan att invänta något svar. Hon hörde på hans sätt att säga de där orden att han egentligen inte alls tyckte om att undervisas av sin egen dotter.

När hennes kunskaper fördjupades förändrades vännerna. Mönstret blev tydligare för varje framsteg. Då Ayla föreslog lösningar på problem i grupparbeten, blev de efterhand alltmer negativt inställda till förslagen. Det tidigare entusiastiska peppandet blev ett kyligt avvisande. Förändringen gjorde henne först ledsen. Men efter ett tag, då självförtroendet växt sig så starkt att hon kunde stå ut med deras avvisande attityd, blev den enklare att hantera. Svårare var det att svälja den falskhet som de visade prov på, exempelvis när de inför läraren presenterade Aylas lösningsförslag som sina egna. Värst av allt var att båda två då alltid var så otroligt solidariska med varandra, så generösa mot varandra. Ena gången kunde det vara Hanna som sa något om att Claras lösning ju faktiskt hade räddat hela projektet, medan det nästa gång var Clara som sa att Hannas djupgående förståelse för ämnet varit helt avgörande i projektarbetet. Upplägget såg olika ut från gång till gång, men principen var alltid densamma. Huvudsaken var, förstod Ayla till slut, att hon själv aldrig någonsin skulle få äran. Trots att lösningsförslagen från början hade varit hennes.

Hon såg utifrån gatan att de log mot varandra inne i vardagsrummet, att de stod där och var så blonda och så långa som bara de kunde. Minnesbilder från när hon själv försökte se ut som dem dök upp. Kläderna, det eviga jagandet på outlets efter billiga märkeskläder. Sättet hon pratade, med deras ord, deras uttal, deras pauser. Och så gick hon alltid lite lätt på tå för att vinna någon centimeter. En gång blonderade hon till och med håret. Inte ens moderns ledsna ögon kunde få henne på andra tankar. Men det blev inte alls bra. Det insåg hon så fort hon såg sig själv i spegeln. De därinne var däremot perfekta, naturliga och avslappnade med varsitt vinglas. Hon föreställde sig hur det hade sett ut när Clara kom dit, hur de först kindpussats och sedan diskret tittat på varandra, diskret börjat mäta varandras kroppar och liv. Hon såg framför sig hur Claras blick i smyg hade sökt sig till de inramade semesterbilderna på väggen och hur Hanna då milt leende noterat att vännen sett dem, nöjd eftersom hon ju visste hur många försök som krävts för att fånga familjens lyckliga ögonblick. Ayla gick fram till ytterdörren. Pekfingret nuddade ringklockan utan att trycka. Ska bara vänta lite till. Älskade flicka! Fingret hölls blickstilla, väntade på fler ord, men det kom ingen förmaning om att vara ordentlig. Månen speglades i ytterdörrens glas. Hennes ansikte också, så tyst och vackert. Handen drogs långsamt tillbaka. Lika försiktigt tog den andra handen vinflaskan ur handväskan. Hon ställde ner den på marken och tillät sig sedan att gå därifrån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s