Novell

Lyssna på novellen ”Jarmos brev” från antologin Världen vi lämnar

Här kan du nu lyssna på eller läsa min novell ”Jarmos brev”. Den publicerades 2020 i Föreningen arbetarskrivares antologi Världen vi lämnar. Boken innehåller flera spännande texter och har fått distributionsstöd från Kulturrådet, vilket innebär att den ska finnas på samtliga huvudbibliotek i hela landet. Så sväng gärna förbi ditt närmsta bibliotek och låna den.

Jarmos brev

Han gjorde ännu ett försök. Långsamt förde han pennan till pappret. Måtte det bli bra den här gången, tänkte han och vilade kulspetsen mjukt mot den vita ytan. Armens vida svepande rörelse kunde tillsammans med spetsens försiktiga landning på pappret lätt misstas för vördnadsfullhet, för någon sorts ceremoniell högtidlighet, men det handlade egentligen bara om att han var nervös. En nervositet som hade omvandlats till djup koncentration. Och så var han ju förstås inte lika snabb i rörelserna längre. Smärtan hindrade honom. Förr i världen, det kändes så avlägset när han tänkte på det, som om det vore ett annat liv, någon annans liv, ökade den djupa koncentrationen hastigheten istället för att sakta ner den. Då, på den gamla goda tiden, var det som om nervositet och stress alltid fick honom att prestera bättre, som om det för hans inre syn stakades ut en tydlig väg förbi alla de saker som i tur och ordning måste göras. Och sedan var det bara för honom att springa den vägen så snabbt han någonsin kunde. Det var enkelt. Allt gick på något konstigt vis av sig självt. Livet var enkelt. Stolt fick han då nästan dagligen höra någon av arbetskamraterna säga ”Jarmo är i sitt esse idag” och någon annan svara ”ja, helvete vad han jobbar bra, det måste vara rekord med tunnorna igen”. Berömmet uttalades alltid en bit bakom honom i lunchrummet, alltid samtidigt som han tog ut lunchlådan ur kylen, och varje gång just precis så pass högt att han helt säkert skulle höra det men samtidigt så pass lågt att det inte skulle kunna uppfattas som ett tilltal direkt till honom. Och när en tredje röst sedan fyllde i med att ”Jarmo är så stark som en björn” log Jarmo blygt innan han vände sig om och låtsades som om han ingenting hört. Kamraterna låtsades också som ingenting. De började prata om helt andra saker. Under de sista åren låg det förstås nära till hands att det var det nya bolaget som kom på tal. De flesta var naturligtvis glada att någon äntligen hade velat investera i fabriken, att både deras egen och ortens framtid till slut hade tryggats. Bara några få var skeptiska. De lyssnade misstänksamt på riskkapitalisternas ord och sa sedan ”vi får se hur det blir”.

Sakta skrev han så noggrant han kunde ”Kjera famijl”. Det blev mycket bättre än på den förra papperslappen. Så han knycklade ihop den gamla och fortsatte på den nya istället. Det är ju inte så svårt att skriva fint, tänkte han, det är ju bara att börja om tills det blir bra. På en ny rad skrev han sedan lika varsamt ”Tyvär fik vi ingen bonus som dem sakt. Det sa dem til mej idag”. Den satans bonusen, tänkte han besviket, när de kom hit var allt guld och gröna skogar. Minnena om hur han hamnat där han nu satt svepte genom hans medvetande. Det vore fruktansvärd kapitalförstörelse att lägga ner en så pass etablerad och produktiv fabrik. Lita på oss. Precis så sa de. Det stod ju till och med i tidningen. Så det finns bevis på att de lovade att inte lägga ner här, tänkte han. Tvärtom skulle det byggas en helt ny fabrik. Men bara om facket kunde gå med på att skjuta upp de nya fläktarna och maskinerna, så att bolaget skulle kunna stå på säker ekonomisk grund innan den nya fabriken byggdes. Och i den nya skulle ju ändå luften bli mycket bättre redan från början, av sig självt så att säga, och maskinerna skulle ju ändå vara helt nya. Det var vad bolaget hade lovat. Till och med skyddsombudet höll med om att planen var bra. Jarmo riste uppgivet på huvudet när han tänkte på hur han och arbetskamraterna sagt ja. De flesta var överens. För om de nu ändå hade jobbat i så många år utan några ordentliga fläktar så kunde ju ett halvår hit eller dit väl inte spela så stor roll. Inte skulle det göra varken till eller från för hälsan. Det avgjorde saken. Okej då, sa de, så får det väl bli då. Sedan började de se fram emot den nya fabriken. Ett halvår gick, men det kom inget beslut om en ny fabrik. Därefter gick det ett halvår till. Fortfarande inget beslut. När det hade gått ett och ett halvt år stod det klart att det inte blev någon ny fabrik. Och i lunchrummet talades det då allt oftare om nedläggning istället, att bolaget planerade ta deras produkter till en annan fabrik någon annanstans. Det där pratet skrämde oss allihop, mindes Jarmo, i alla fall när vi var ensamma var för sig, kanske i våra hem, kanske på väg till jobbet eller kanske i Systembolagets kö. Då var det som om vi knappt ens vågade tänka ordet nedläggning. Inte jag i alla fall, slog han fast, jag fick hjärtklappning så fort jag fick in det ordet i mina tankar, men sen när vi satt i lunchrummet så var det som om vi tillsammans fick tillräckligt med mod att tänka och till och med säga det där ordet. Och det var ju också ungefär då som den där satans bonusen kom på tal. Om vi bara jobbade på som vanligt, sa bolaget till oss, jobbade lika skickligt och med samma höga produktion som tidigare, så skulle vi få ta del av vinsten när allt tog slut. Det kunde mycket väl landa på uppåt hundratusen per skalle, försäkrade de, inte alls omöjligt om allt gick som planerat. Arbetarna gick med på det också. Jarmos ögon blev svarta när han såg sig själv lätt framåtlutad halvspringa hemåt den där dagen då beslutet om att säga ja till bonusen hade fattats i lunchrummet. Och hur han där hemma ivrigt hade förklarat att de nu i alla fall skulle kunna unna sig något fint så småningom, eller kanske starta något eget eller kanske resa iväg någonstans. Vem vet? Den kvällen firade familjen och tänkte på alla möjligheter.

Men det var då, just när pratet om bonusen började, som Jarmo kräktes blod för fösta gången. Under ganska lång tid innan det, flera månader innan faktiskt, hade han känt sig illamående och haft ovanligt ont i magen. Trött var han också. Ändå kunde han inte sova ordentligt. ”Det var ju konstigt”, brukade hans fru alltid säga morgonen efter ännu en sömnlös natt, ”du som alltid sover så bra”. Äta kunde han heller inte göra till någon reda. ”Det var ju konstigt”, brukade hon säga om det också, ”du som äter så bra”. Och så till slut kom alltså allt upp, alldeles rött. Det kom både som en total överraskning och som ett konstaterande av något självklart. Skräcken var förstås förlamande när han såg den röda sörjan i toalettstolen. Samtidigt var det något inom honom som inte alls var rädd längre, inte ens överraskad av det han såg, något som trots allt nog ändå ganska länge vetat om allt det som hände i hans kropp. Och visst, det ska erkännas att han hade skrattat när företagets läkare den första gången, ungefär en månad innan det första blodet kom, sa att det inte var någon fara alls, att det bara berodde på hans fysiska arbete och att han fick se det positivt istället för nu slapp han ju att banta till sommaren. Men det var nog något inom honom som redan då, trots hans skratt, hade förstått hur det egentligen låg till. Det insåg han i samma stund som det första blodet kom. Och när Jarmo då ännu en gång gick till läkaren fick han ännu en gång höra att allt stod helt rätt till, att ångan från limmet inte alls är farlig, och nej, det kunde inte alls ge någon cancer, all seriös vetenskap talade klart mot den saken, och när det gällde alla de andra fallen på fabriken så berodde det på helt andra faktorer, helt privata saker som han som läkare av integritetsskäl naturligtvis inte kunde prata med en utomstående som Jarmo om, så nej, det fanns ingen som helst anledning till oro eller att gå vidare med det här ärendet, utan se istället bara till att låta semestern gå i vilans tecken och sedan är det nya tag i augusti igen. När läkaren sedan för andra gången drog skämtet om bantningen skrattade inte Jarmo, utan sa bara ”tack doktorn” och gick tillbaka till arbetet. Bonusen ville han ju ha. För familjens skull. På jobbet fortsatte han att kräkas blod och att bli allt smalare. Men någon semester blev det inte. Istället blev det arbetslöshet ett par veckor innan det var dags för den årliga vilan. Den verkställande direktören sa i det korta avskedstalet att produktionsmålen visserligen hade uppnåtts med råge men att fabrikens produkter ändå kunde tillverkas billigare på en annan fabrik. Så fick det bli. På frågorna om bonusen bad han att få återkomma.

Med full koncentration fortsatte Jarmo sitt brev och log litegrann, sådär blygt men stolt som han brukade göra i lunchrummet, medan han på en ny rad skrev ”Men efter mej får ni endå en slannt för det fins försäkring”. Pennan vilade därefter en stund i den sista bokstaven. Han funderade. Jarmo var ingen känslomänniska. Det var svårt för honom att uttrycka känslor. Oavsett om han var glad eller om han var ledsen. Så hade han fått lära sig när han var barn och det var svårt att ändra på det nu. Det var som om han blev generad, ja till och med skämdes litegrann för att ta för stor plats i andras liv, när han försökte sig på att uttrycka hur han kände. Som om han trängde sig på i andras liv, som om han stod där med helt orimliga förväntningar på dem, som om de skulle kunna göra något åt saken. Känslan av skam hade blivit mer och mer påtaglig ju äldre han blev och efterhand hade han helt slutat att ens försöka sig på det där med känslor. Utom när han var full förstås. Då grät han, ofta hejdlöst och mycket högt. Som tur var låtsades ingen om det efteråt, inte ens frugan undrade längre. Hon är ju heller inte så bra på att säga sina känslor, tänkte han, men fin är hon i alla fall. När sedan bilden av deras dotter också kom för hans inre så tänkte Jarmo att han nog ändå ville försöka säga något till henne, något känslosamt så att hon någon dag kanske skulle kunna bli öppnare med sådant än vad han själv hade varit. Frugan ville han också säga något fint till. Helst hade han velat säga det på finska eftersom det var hans språk. Men dotterns språk var svenska, så det fick bli sagt på det främmande språket. Och när han plötsligt mindes lyckokänslan den dagen då dottern föddes, bestämde han sig för att på en helt ny rad lägga till ”Jag elskar er. Förlot”. Det kändes bra att skriva det och när han tittade på brevets fyra rader stod det klart för honom att han hade lyckats allra bäst med just de där avslutande orden på extraraden. De är tydligt skrivna. Inte det minsta darr på handen syns i bokstäverna, tänkte han och luftskrev dem ännu en gång med pennan ungefär en centimeter ovanför pappret. Sedan gjorde han det ytterligare en gång innan han lade ner pennan på bordet och reste sig från köksstolen. Det gjorde ont i magen och i ryggen. Smärtan strålade ner i benen och upp i bröstkorgen, så det tog såklart ganska lång tid att gå uppför trappan till vinden. Men till slut kom han upp dit. Allt var förberett. Trots att det var mörkt däruppe såg Jarmo repet tydligt. Och han fortsatte utan att tveka in i öglan.

Jimmy Vulovic

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s