Novell

Läs novellen ”En kort berättelse från Balkan, eller Den sannolika historien om Zastava M57”

Nu kan du läsa min novell ”En kort berättelse från Balkan, eller den sannolika historien om Zastava M57”. Den har tidigare publicerats i kulturtidskriften Horisont (2021:4).

En kort berättelse från Balkan, eller Den sannolika historien om Zastava M57

En lång väntan. Det är mitt första minne. Eller förresten, inspektionen också såklart. Jag glömde inspektionen. En mans mörka ögon inspekterade mig länge. Hans varma händer kände på mig, överallt. Han kände hårt och aggressivt hur jag höll ihop, hur stabil jag var och hur min mekanik fungerade. Klick. Först därefter kom den långa väntan. Det var mörkt där vi låg en efter en prydligt upplagda bredvid varandra i ett litet rum. Ibland öppnades dörren. Då slog en smal ljusstrimma in som en skarp linje utmed det kalla betonggolvet och fortsatte sedan hela vägen uppför väggen bakom oss. Där skar den rakt igenom en stor röd stjärna. Och jag talar nog för de flesta av oss då jag säger att sådana stunder av ljus var välsignade, att de ingav oss hopp om att den långa väntan kanske snart skulle vara över. Vi längtade naturligtvis, precis som allt och alla gör, efter att äntligen få tjäna det syfte som vi var gjorda för. Men varje gång stängdes dörren efter en kort stund, efter att kontrollräkningen var slutförd. Då blev det mörkt inne hos oss igen. Därefter återstod bara att fortsätta lyssna på det dova ljudet av unga män som då och då spelade kort och skämtade bryskt med varandra på andra sidan dörren. Tills nästa gång den öppnades. Så höll det på ända till den dag då ett stort antal män utan förvarning rusade in för att ta oss med. Någon hade beordrat dem att göra så. Det var därför de gjorde det. Och den långa väntan var från den stunden över för vår del. Vi fick alla följa med varsin man ut i världen.

Mitt andra minne är min första explosion. Jag såg en okänd mans bakhuvud. Svart hår, en aning ovårdat. Små strån av hö hade fastnat i det. Han hade strån på den stickade tröjan och de grova arbetsbyxorna också, såg ut som om han nyligen hade legat i en höstack. Huvudet var framåtböjt, uppgivet på något vis. Och när jag nu minns allt det där igen så kan jag säga att hela hans kropp faktiskt såg lite ledsen ut. Det verkade som om han hade gett upp något viktigt, eller kanske tappat bort något värdefullt och nu bara tittade ner i marken för att tiden skulle gå. Ingenting sades. Det var den där sortens tystnad som väl alltid följer efter att allt väsentligt till slut har sagts, en sista gång. Men en tupp gol i alla fall. Ljudet kom nere från dalen. Mannen lyfte då blicken och vred lite på huvudet. Kanske för att höra bättre. Då såg jag hans kind. Den var blek. Jag såg att han lyssnade koncentrerat, liksom i förhoppning om att en tupps välbekanta välkomnande av en ny dag skulle kunna förändra något. Kanske hoppades han att den skulle gala en gång till och att allt då skulle bli precis som förr igen. Men det gjorde den inte. Så ingenting förändrades. Efter ett tag sänkte han blicken. Redo. Och då mannen hade tvingats ner på knä fick jag ovanför hans huvud se något som jag aldrig tidigare skådat. Bortom dalgången såg jag ett berg välva sig högt upp mot skyn, som om det försökte sträcka sig uppåt och nå så högt upp mot himlen som det bara var möjligt. Och alla gröna skogar och gula veteåkrar och små hus och stall på andra sidan dalgången verkade bara ligga där, omedvetna, som om de var slumpmässigt utslängda på bergets sida utan någon som helst aning om vart berget var på väg, varthän det egentligen ville nå. Samtidigt kände jag att händerna som höll i mig blev fastare, mer bestämda, och strax därpå brann jag av med en hög smäll. Det var min första explosion. Bakhuvudet framför mig föll framåt och låg kvar med ansiktet i marken. Efter det hände ungefär samma sak många gånger, dag efter dag. Varje gång det hände försökte jag se så mycket av bergen som möjligt.

Efter den sista gången jag såg bergen och dalarna följde ännu en lång väntan. Men det var inte alls lika hårt och kallt som under min tid i rummet med den röda stjärnan. Det var inte lika tyst heller. Jag kunde nämligen klart och tydligt höra först en mans och en kvinnas glada röster. De talade vänligt till varandra. Deras ord var mjuka och varma. Jag hörde dem ofta skratta tillsammans och efter ett tag hördes även ett spädbarn gny. Och en tid efter att det första barnet hade börjat säga några ord kom ännu ett spädbarns röst in i huset. Så gick tiden. Länge var mannens, kvinnans och de två pojkarnas röster vänliga. Allt var fridfullt då. Bortsett från mannens fotsteg förstås. Under ändlösa nätter gick han fram och tillbaka över kökets golv. Efterhand började de långa nattvandringarna dessutom avslutas med att han skrek så högt och så sluddrande att alla de andra tystnade. Det fanns ju förstås inte så mycket mer att tillägga när han skrek på det viset, bara vänta tills han hade lugnat ner sig lite. Efter varje sådant utbrott tystnade han såklart till slut själv också. Då kom han alltid in i rummet där jag låg och väntade. Först hördes nyckelns lite tafatta trevande vid nyckelhålet och sedan öppnades dörren försiktigt, liksom i smyg. De välbekanta händerna tog tag i mig, lyfte upp mig ur min låda. Men händerna darrade. Det var som om fingrarna tvekade, som om han egentligen inte ville röra vid mig längre. Och hela tiden mumlade han förvirrat om något som jag inte riktigt förstod, någonting om ett förbannat krig, om skuld och om straff och om att det alltid är helt vanligt folk på alla sidor som förlorar till slut. Grät gjorde han också, varenda gång. Tårarna föll ner på mig medan han långsamt förde mig långt in i sin halvöppna mun. Efter en stund tog han ut mig igen, för att sedan återigen föra in mig. Så höll han på några gånger, in och ut ur munnen, innan han till slut tog sig samman och torkade av mig sina tårar och lade ner mig i min låda. När han kom ut till kvinnan och pojkarna var hans röst vänlig igen. Det var på det viset som deras tystnader avslutades. Ända tills han återigen började vandra.

En sak minns jag särskilt tydligt från den tiden. Det började som en helt vanlig och vänlig dag. Alla i familjen talade fint med varandra. Sedan minns jag pojkarnas röster. Lekande glada sprang de fram och tillbaka utanför min dörr. De stojade och stimmade länge, ropade pang pang du är död! till varandra. Det gick vilt till vill jag lova. De hade roligt tillsammans, precis som barn ska ha. När de lugnat ner sig litegrann började de viska istället. Och fnissa. Det lät som om pojkarna hade en hemlighet. Samtidigt tryckte de försiktigt ner dörrhandtaget flera gånger. Men dörren in till mig var låst. Den var alltid låst. Båda två sprang iväg en stund. Då blev det först tyst och sedan små ivrigt springande fotsteg tillbaka igen. En nyckelknippa skramlade försiktigt mot dörren. De fnissade igen. Och efter att pojkarna till slut hittat rätt nyckel lyftes jag upp ur min låda. Men jag kände inte igen händerna. De var mindre än mannens, visserligen lika darrande men mindre. Dessutom verkade armarna svagare. Det var som om de svajade under min tyngd. Efter en kort stund ute i ljuset såg jag en av pojkarna rakt framför mig. Han var iklädd exakt samma kläder som mannen hade burit bland bergen och dalarna. Men den gröna hjälmen såg naturligtvis alldeles för stor ut på den lille pojkens huvud. Trots att han hade spänt remmen så mycket det gick, var han tvungen att balansera hjälmen på huvudet för att den inte skulle falla av. Det såg ganska besvärligt ut, och lite lustigt också faktiskt. Speciellt när pojken samtidigt kämpade för att med sina små händer högt över huvudet kunna gå omkring i den alldeles för stora vapenrocken och de på tok för stora byxorna. Kängorna ska vi inte tala om. De var också alldeles för stora. Men trots att han då och då vinglade till rejält så höll han sig i alla fall på fötterna medan han gick fram och tillbaka. Det breda leendet och de leklyckliga ögonen var hela tiden vända åt mitt håll. I hans blick fanns liksom en förväntan, en undran om han gjorde bra ifrån sig, om han var tillräckligt duktig. Och pojken som höll i mig fnissade sitt godkännande mellan varje order som han med en så låtsashård röst som möjligt gav. Framåt! Bakåt! Vänster! Höger! Halt! Det var då jag plötsligt exploderade igen. Jag råkade. Efter den dagen var det väldigt tyst i huset. Tystnaden varade länge.

Egentligen var det väl bara pojken med de små händerna som hördes efter det. Han snyftade ofta, mestadels på kvällarna medan han om och om igen viskade något om att hans bror och någon som han kallade gud skulle förlåta honom. Brodern svarade inte, förstås. Det kunde han ju inte göra längre. Gud verkade heller inte kunna svara. Så vad jag förstår var det ingen som förlät pojken. Mannens röst hördes inte alls. Han var där, det vet jag helt säkert, men han sa inte ett ord. Han varken sluddrade eller skrek heller. Det var som om tystnaden till slut hade besegrat honom helt och hållet. Även kvinnan var tyst hela tiden. Det enda som utöver pojkens snyftande viskningar hördes var mannens steg över köksgolvet om nätterna. Och så förstås den knakande sängen då kvinnan om vartannat först reste sig upp och sedan lade sig ner igen. Det lät som om hon var på väg upp för att stoppa om minstingen, exakt så som hon alltid hade gjort, men efter några steg kom på att det ju inte gick längre, att det var slut med den saken nu. Så höll det på ända till den natt då hon, efter att precis som vanligt ha rest sig upp, liksom från ingenstans skrek ett enda långt skärande skri rakt ut i mörkret. Mannen sa ingenting då heller men jag hörde att han stannade mitt i ett steg och stönade till. Det lät som om någon hade slagit honom hårt rakt i magen. Efter det kunde jag höra att kvinnan grät hela natten medan mannen fortsatte sin vandring fram och tillbaka. Men när gryningen kom kände jag de välbekanta händerna igen, händerna som jag så många gånger tidigare hade känt bland bergen och dalarna. Det var som att föras tillbaka i tiden. Händerna var bestämda igen, lika tveklösa som de var då för länge sedan. Nu ville han ta i mig igen, det kändes tydligt. Dessutom grät han inte längre. Allt var precis som förr. Blicken var kolsvart då han stirrade rakt in i mig. Han darrade inte det minsta. Och den gryningen lyfte han mig en sista gång till sin mun.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s