”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Johannes evangelium fascinerar mig. Jag har ofta återvänt till meningarna för att försöka förstå dem. De är svåra att förstå och mina försök har om och om igen tvingats till förlikning, slutat i ett uppgivet konstaterande att det helt enkelt bara är vackra ord om Ordet. Intellektuellt besegrad har jag då fått nöja mig med den tröst som även olösta mysterium kan skänka: ”Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Men så en dag slog det mig plötsligt att alla mina frågor till dessa ord nog har varit felställda. Under alla år har jag undrat vad Gud är, om Gud är, medan frågan som borde ha ställts handlar om vad ord är.
Mysteriers ledtrådar finns nästan alltid där vi minst anar det. Om de fanns där vi förväntar oss dem vore det såklart inte mycket till mysterium alls. Men när vi, kanske av slump eller kanske med mening, väl ser ledtråden framstår det som den självklaraste sak i världen att det var just där den skulle hittas. Ungefär som då Johannesevangeliet istället för gudsgrubblerier läses i skenet av den uttalade ateisten Steven Pinkers bok The Language Instinct (1994). Språklig förmåga är, argumenterar den berömde lingvisten, inte ett kulturellt betingat fenomen utan en medfödd instinkt ristad djupt i den moderna människans existensvillkor. Ingen vet exakt när eller var men den språkliga ordförmågans Big bang inträffade då hjärnkretsarna i någon av våra förfäder plötsligt förändrades. I ett evolutionärt jättesprång skapades en ny biologisk förutsättning för det som även språkvetaren Noam Chomsky i Reflections on Language (1975) kallar för människans medfödda universella grammatik, alltså de grundläggande språkregler ur vilka världens alla språk senare skulle uppstå.
Jag vet inte, men är det inte något bibliskt över allt det där. För visst var det väl i den tid då alla människor talade ett enda gemensamt språk som det skulle byggas ett torn i Babel, så högt att det nådde ända upp till himlen. Ett torn som skulle bli ett ståtligt och evigt monument över människans självtillräcklighet. Gud straffade högmodet med språkförbistring och språket, Ordet, blev till många olika språk. Ren spekulation givetvis, mysticism till och med, jo jag vet det, men den som ännu inte har målat ateismens uteslutande gränser kring sig kan väl ändå få leka lite med tanken. Och vi kan väl då också tillåta oss den frihet som krävs för att undra om vilken jord och vilken människa som Gud egentligen skapade. Jordklotet är äldre än vad skapelseberättelsen säger. Det är ett obestridligt faktum. Även människosläktet är äldre än vad berättelsen säger. Men hur är det med språket? Vem gav oss vår unika förmåga att spegla oss själva och världen i den ”mirror of mind” som Noam Chomsky kallar språk.
Vi, homo sapiens sapiens, den moderna människa som vet att hon vet, såg dagens ljus för några hundratusen år sedan. Först vandrade vi utan ord. Ingen vet hur länge. Men Noam Chomsky gör gällande att människans språk är cirka 100 000 år gammalt. Så frågan är när vi skapades, egentligen. Då den fysiska gestalten tog form eller när vi genom språket medvetandegjordes om oss själva och världen. Oavsett vad man tror om Bibeln som helig skrift innehåller den i alla fall visdom. Och språk lyfts där ofta fram som något centralt för människan och hennes tro. Jesus talade litterärt. I en liknelse sägs Guds ord vara likt såningsmannens utsäde. En del frön faller vid vägkanten och på berghällen för att där så småningom förtvina och dö medan andra faller bland livets kvävande tistlar av bekymmer, rikedom och nöjen. Flykten från eller jakten på alla de där tistlarna gör oss döva. ”Hör, du som har öron att höra med.” Men en del frön faller i god jord, ger rik skörd. När jag tänker på liknelsen ser jag först alla propagandister som jag i min forskning studerat genom åren, de av dogmatik och ideologi karga berghällarna, tveklösa ägare av sanning som inte förmår att lyssna och som inte drar sig från att med tvång plantera sina plantor. Ett frö däremot, det tvingar ingen. Fröet erbjuder bara, hoppas i det stillsamma fallet mot marken att vi vill vara god jord. Kanske är det så Johannes ord om Ordet bör förstås, att Gud, anden, likt språket alltid finns likt ett frö i och mellan oss. Och att det är upp till oss själva hur vi väljer att använda det.
Jimmy Vulovic
JIMMY VULOVIC 