Divide et impera är en av historiens mest framgångsrika maktstrategier. Förskräckande spår av den kan ses överallt. Det romerska imperiets krigsföringstaktik att slå split mellan olika grupper och därefter besegra motståndararméerna en efter en. De västerländska (och österländska) kolonialmakterna hade en taktik att i behärskade områden skapa och förstärka gruppidentiteter som tidigare hade spelat liten roll för att därefter kontrollera var grupp för sig. Debatten som idag förs kring immigrations- och integrationspolitik kan också förstås som ett uttryck för söndrandet och härskandet. Alla exemplen (och andra däremellan) ligger förstås på olika politiska nivåer, har olika uttalade politiska mål samt har gått olika historiska öden till mötes. Fast en sak har de gemensamt; en outtalad vilja att gynna en rådande maktordning mellan dem som har och dem som inte har, att den rika (individen, staten, världsdelen) blir rikare och den fattige förblir fattig.
Den politiska rörelse som mest uttalat och brutalt aggressivt har arbetat efter den söndrande maktstrategin är den tyska nazismen. Ett av rörelsens viktigaste politiska mål var att få det tyska folket, och sen mänskligheten, att göra upp med klassperspektivets gränsöverskridande blick och istället förstå människan och världen genom rasens, nationens och etnicitetens raster. Nazisterna var, som du säkert vet, besatta av olika rasers och folkgruppers ursprung – samt att hierarkiskt indela dessa enligt en rangordning mellan den bästa och den sämsta. De bedrev mycket forskning på området. Den hierarkiska och noggranna indelningen tydliggjorde vilka som var fiender. Men den var effektiv även för att vinna allierade bland grupper som enligt indelningen var okej, inte bäst som arierna förstås, men okej.
I vår tids rapportering från världens konflikter nämns sällan neokolonialistiska maktstrategier som syftar till att rika blir rikare och fattiga förblir fattiga. Istället förstärker journalister ofta de etniska och religiösa aspekterna av konflikterna, som om etniskt ursprung och religiösa skillnader är de enda förståelsehorisonter som kan göra konflikterna begripliga för oss. Det verkar som om vi har fastnat i det sättet att tänka. Men samtidigt som vi är sysselsatta med att tolka världen utifrån religion och etnicitet så verkar den ekonomiska ordningen outtröttligt i nyhetsflödets bakgrund. En procent av världens befolkning äger cirka femtio procent av världens samlade tillgångar. Jag vet inte mycket om att gå ut i krig, men jag kan föreställa mig att brist på mat och rättvisa i nio fall av tio är mer motiverande än behovet att göra upp med andra etniciteter eller deras Gud.
Artikeln ”Den lilla klicken som får klassklyftan att växa”, i Forskning & Framsteg, visar hur avståndet mellan fattiga och rika stadigt har ökat även i Sverige sedan 1980-talet. Den förförståelsen, tillsammans med resonemanget om söndra och härska, är bra att ha med sig vid läsning av min artikel ”Journalistikens stora svek” i Kristianstadsbladet. Jag vill med artikeln belysa att den rasismdebatt som idag har kommit att kringgärda diskussionerna om immigrations- och integrationsfrågor är ett uttryck för den väl beprövade makttaktiken. Istället för att ställa politiska och ekonomiska makthavare till svars för den ekonomiska otrygghet som alltfler uppenbarligen känner samt för de samhällsproblem som onekligen finns och som bekymrar både invandrare och svenskar, så låter sig den massmediala makten (förhoppningsvis omedvetet) fångas i en diskursordning där etnicitet och religion sätts i första rummet – och därmed döljer det klassperspektiv som skulle kunna förena många av de svenskar och invandrare som debatten gäller.
JIMMY VULOVIC 