Proletärpredikanterna

Det är ofta svårt att skilja på sak och sken. Och ju längre bort från saken du står, desto större är risken att du bara ser skenet. Den tanken har ofta slagit mig då jag under hösten läst mottagandet av Ken Rings Livet och Kim Veerabuthroo Nordbergs Ibland vill man bara försvinna om Douglas León, aka Dogge Doggelito. Ordet arbetarlitteratur återkommer ofta i kritikernas texter. Genren används reflexmässigt, kan jag tycka, som om det räcker att en skildring synliggör fattiga människor i socialt utsatta områden för att den skall vara arbetarlitteratur. Det har retat mig lite, dels därför att det inte ger en helt riktig bild av skildringarna och dels därför att det riskerar reducera genren till ingenting; om allt som handlar om fattigdom och social utsatthet är arbetarlitteratur betyder genrebeteckningen egentligen ingenting.

I det nya numret av Amos Magasin (2014:6) försöker jag ge en lite mer nyanserad bild av böckerna. Jag skriver bland annat: ”Visst, klassaspekten är viktig. Ken Rings och Douglas Leóns liv illustrerar på många vis det nygamla klassamhällets framväxt. Men det är varken hos arbetarrörelsen eller socialdemokratin de söker svar och tröst. Det är Gud och Barnet som har öppnat deras ögon.” Med artikeln ”Omvändelse. Ken Ring och Dogge Doggelito är vår tids proletärpredikanter” vill jag visa att livsskildringarna har mer gemensamt med väckelselitteraturens traktat (om en människas väg in i Gudstron) än vad de har med arbetarlitteraturen. Du kan läsa artikeln på www.amosmagasin.se där de har lagt upp en pdf av det senaste numret.