Det var i slutet av september år 2000, sista dagen på min journalistpraktik. En medlem i Malmös LO-kollektiv höll en bok i sina händer. Han verkade nervös, tittade ner mot golvet och bläddrade lite i boken. Framför honom stod Arbetets redaktion. Det var den sista arbetsdagen. Dags att ta farväl av tidningen. Mannen tittade upp igen och höll upp boken så alla kunde se den. Sedan berättade han med hög röst att mellan dess pärmar fanns en samling texter av Axel Danielsson, artiklar om Malmö sett underifrån. Transportarbetaren sa att tidningen hade grundats för att den behövdes, ingen annan tog tillvara arbetarnas intressen. Han darrade på rösten, gråten var mycket nära, men var ändå fast besluten att säga det som nu måste sägas om Arbetets betydelse, även om det inte spelade någon som helst roll längre. Tidningen var död. Bara begravningen återstod.
Jag tänker ofta på den där mannen när jag studerar den tidiga arbetarrörelsens press och då inser hur (modernt) medveten deras massmediestrategi var. När pionjärer som August Palm, Hjalmar Branting och Axel Danielsson agiterade sa de att tidningar måste grundas samtidigt som de socialdemokratiska föreningarna bildades. På så vis skulle en parallell socialistisk offentlighet byggas upp i kamp mot den borgerliga offentligheten. Stora resurser satsades, både ekonomiska och intellektuella, på att göra arbetarpressen läsvärd långt utanför den egna rörelsen. Den ambitionen illustreras tydligt bland annat av att socialdemokratin från 1894 till och med höll sig med egen jultidning. Allt det kom sen att förändras. I Arbetet (tidigare LO-tidningen) kan du läsa min artikel ”I mörkret utan julfackla”, där jag utifrån 1914 års Julfacklan pekar på några av de utmaningar dagens arbetarrörelse står inför – utan massmediala vapen.
JIMMY VULOVIC 