Iskalla marsvindar blåser igenom jackan. Regndroppar i nacken. Alla går snabbt genom staden där jag bor. Stressade, sammanbitna ansikten undviker varandra. Är det konstigt att man längtar bort nån gång? Till en grönskande sommarträdgård och fågelkvitter, till ett samtal i lugn och ro, en kyss kanske. Tillbaka till det som allt egentligen borde handla om.
Nej, det är inte konstigt. Människor har alltid sökt kraft och mening i trädgårdar; i rummet mellan natur och kultur, mellan fritid och arbete, mellan den du är och den som kulturen säger att du måste vara. I våra föreställningar om trädgården och dess möjligheter synliggörs våra drömmar om det goda livet, menar Ronny Ambjörnsson i Den hemliga trädgården. Därför är föreställningarna viktiga att studera.
Boken gestaltar trädgården som idé. Med hjälp av bland annat världslitteraturen och egna trädgårdsminnen från Folkhemssverige tecknar författaren en fascinerande bild av den som kärlekens, tankarnas och livshemligheternas rum. Hängmatteläsning när den är som behagligast. Kanske lite för behaglig.
När jag efter läsningen mycket väl förstår att trädgården ofta används som en positiv metafor för individuell och samhällelig utveckling, typ ryck ogräset och låt din blomma växa, tycker jag mig sakna ett kritiskt perspektiv på odlaren. Ett perspektiv som belyser metaforens maktaspekt: Vem bestämmer vad som är ogräs och vad som är blomma i det goda livet?
Recensionen publicerades i bland annat Borås Tidning 16 mars 2015.
JIMMY VULOVIC 