Att behandlas lika. Den demokratiska grundprincipen intresserar mig mycket. Det var därför som jag en gång i tiden bestämde mig för att bli journalist. Jag hoppades att på något vis kunna göra skillnad, ville bidra till ett lite jämlikare, mer demokratiskt, samhälle. Så när jag nu läser om hur Alexandra Pascalidou har behandlats blir jag illa berörd. Ingenting tycks ha hänt sedan våra föräldrar kom hit, då Sverige på 60- och 70-talet ropade efter arbetskraft. Fördomarna tar sig samma friheter idag som då. Friheten att kränka och nedvärdera. Jag ser flera principiella likheter mellan det som nu händer Alexandra Pascalidou och sådant som min far har berättat om 1960-talets Sverige (fast uttrycken för likheterna saknar i hennes fall anständighetens alla gränser beroende på att hon är kvinna).
Å ena sidan. Kom han med en lösning på ett problem, exempelvis löste ett problem på fabriken där han jobbade, så noterades det inte. Det kunde till och med behandlas med skepsis och misstänksamhet, med kritiska frågor och påståenden som följd. Till dess att en svensk kollega sa samma sak. Då var det annat ljud i skällan, positiva tongångar och leende grattis grattis till den fina insatsen för företaget. Å andra sidan. Fel som alla gör, småsaker, observerades och kommenterades i hans och andra fabriksinvandrares fall. När det var svenska kollegor som gjorde samma fel noterade ingen någonting. Det var helt enkelt skillnad på folk och folk.
Skillnaden på folk och folk var något som jag länge trodde tillhörde historien i Sverige. Det trodde jag ända tills jag började högstadiet och sen fortsatte vidare till gymnasiet och universitetet. Jag har haft många lärare genom de åren. Väldigt få av dem har varit kapabla att fördomsfritt lyssna på svar utan att förvillas av sina fördomar om den som svarar. De flesta har varit ungefär som förmännen på min fars arbetsplatser och värderat svaret efter svararen. På samma vis har de dessutom speciellt observerat och gjort en grej av (och gärna sökt en förklaring i min bakgrund) till exempel sådana små språkfel som i svenska kurskamraters fall har passerat obemärkt och (helt korrekt) förklarats som slarvfel.
Och nu då, tänker du säkert, nu måste väl ändå den tiden vara förbi för din del, du som har doktorerat och allt. Jag önskar att jag kunde svara ja på den frågan. Likaväl som jag önskar att Alexandra Pascalidou efter mer än tjugo år i journalistikens tjänst kunde ses och bedömas utifrån det hon gör istället för den hon är. Men det räcker inte med vare sig journalist- eller doktorstitel för att slå hål på fördomar. Istället tycks det vara enklare att behålla fördomarna genom att förminska titeln. Och så har det nog alltid varit. Jag tror att det som många med invandrarbakgrund (eller för den delen arbetarklassbakgrund) idag upplever inför offentlighetens och/eller akademins portar, liknar det som kvinnor i årtusenden har tvingats kämpa mot. Uttryck och tankar som ”den professorstjänsten fick hon för att hon är kvinna”, ”den doktorstiteln fick han för att han är invandrare” och ”det jobbet fick hon bara för att hon är invandrare” har gemensamt ursprung: I bästa fall en omedveten oförmåga att skilja mellan sak och person. I värsta fall en medveten ovilja att behandla människor jämlikt.
JIMMY VULOVIC 