Sorgsamhetsbarnen

En del romanpersoner lämnar en aldrig. De sätter sig helt sonika ner långt där inne i ens medvetande som om de vore gamla vänner. Från olika tider och sammanhang samlas de därinne och hjälper oss förstå saker. Ett av väldigt många möjliga exempel för egen del är Larsson, som jag stötte på den första gången jag mötte Eyvind Johnsons författarskap. Jag menar nu inte första gången jag läste något av Eyvind Johnson, utan första gången som jag verkligen mötte och förstod hans författarskap. Om något ska ringas in som karaktäristiskt för författarskapet så är det den medmänsklighet med vilken han förmår att skildra människans ofta smärtsamma tillvaro.

Det var många år sedan nu men jag minns Larsson som om det var igår vi sågs för första gången. Han är den i Romanen om Olof som har arbetat längst på Hallbergens sågverk, som ju är en av de många arbetsplatser som huvudpersonen Olof arbetar på i romanen. Larsson har inte så mycket till övers för socialistisk organisation. Han tror heller inte på Gud – inte till att börja med i alla fall. Det enda han egentligen är intresserad av är att sköta sig själv, sitt jobb och att få snusa sitt snus i lugn och ro. Han är mycket noga med att inte ägna sig åt drömmerier av olika slag. Kort sagt, han är i all sin enkelhet en mycket jordnära person.

Larssons son arbetar också på sågverket. En dag händer något som förändrar allt. Sonen dör i en arbetsplatsolycka. Han krossas av en timmerstock. Och med det förlorar Larsson det enda som han egentligen har, utöver sig själv och arbetet han säljer. Det blir kris och religionsgrubblerier av det hela. Han sörjer inåtvänt. Han sörjer länge. Men Larsson tar sig till slut igenom krisen, med Guds hjälp. Han blir en av de frälsta i Frälsningsarméns skaror och känner sig lugn igen. Men så var det ju det där med snuset. Det spelar ingen roll hur mycket han vill och hur mycket han försöker avstå sitt snus. Han kan helt enkelt inte låta bli det.

”Han kämpade och vann inte, fast han tuggade kryddor, nejlika och kaffebönor. Men han tänkte – och högt – att det kanske fanns vissa änglar i himlen som fick använda snus därför att de haft det så svårt med många andra ting på jorden.”

Den formuleringen i kombination med Larssons öde är något av det mänskligaste jag läst i en roman. Larsson försöker verkligen. Han försöker verkligen leva som religionen säger att han bör leva. Den kampen är hans sätt att försöka handskas med en tillvaro av total oberäknelighet; en tillvaro där en son kan dö hur som helst, en tillvaro där allt vitt plötsligt kan bli svart, en tillvaro där alla människor lever osäkert.

Det finns många fler exempel på liknande personer och öden i Eyvind Johnsons författarskap. Hos Stig Dagerman finns de också. Och från en helt annan tid och en helt annan plats har nu Siri satt sig bredvid Larsson och alla de andra. Hon är en av huvudpersonerna i Beate Grimsruds senaste roman Evighetsbarnen, vilken jag just har recenserat i bland annat Borås Tidning och Kristianstadsbladet (ta gärna del av recensionen här). Den sorg Siri känner inför sin ofrivilliga barnlöshet är, precis som Larssons sorg, mycket smärtsam att ta del av. Samtidigt är det kanske just i sorgen som människan och hennes ensamhetstillvaro syns allra bäst. Det är i alla fall vad Siri och Larsson har lärt mig.