Grotesk realism och historiens framtida återkomst. Bättre kan den ryske författaren Vladimir Sorokins dystopi Tellurien inte beskrivas. Överdrifter och excesser kopplade till kroppsliga funktioner och drifter är ett grundläggande kännetecken för den groteska realismen; en litterär stil som materialiserar allt, till och med andligheten, till kropp. En stil som ofta har använts för att synliggöra och kritisera samhällsstrukturer och värderingar. Och tro mig, kroppsfunktioner och drifter är mycket framträdande drag i Vladimir Sorokins verk. Ett exempel är berättelsen om den högt uppsatta unga kvinnan Tatiana, som gång på gång iscensätter sina egna våldtäkter, för den sexuella njutningens och den renande smärtans och fridens skull.
Boken består av femtio berättelser – noveller, dialoger och brev varvas – som utspelar sig i en framtida värld. Europas nationer och Ryssland är slagna i spillror efter flera krig med islamister. Ur konflikterna har en rad småstater uppstått. Under läsningens gång framträder en medeltida kartbild – och det är en fantastisk sådan: Småfolk, människor och jättar lever tillsammans, ofta i sexuella relationer, med varelser som hundmänniskor och kentaurer. Samvaron fungerar ganska bra, utan större konflikter (i alla fall inte sådana som är relaterade till ”ras”). Gränsen till den muslimska världen är dock helt stängd, från båda hållen. Att kunna samsas med småfolk, jättar och väsen men inte med andra religiösa inriktningar, tolkar jag som kritik mot fundamentalisters – på bägge sidor av den kristna-islamska gränsen – ständiga behov av trosfiender. Ett behov med en lång tradition. Det framtida korståg som skildras sker nämligen till slagord som känns igen från både medeltiden och vår egen tid.
En helt central del i de flesta av berättelserna är det narkotiska grundämnet tellur. Det utvinns i staten Tellurien och brukas genom att en tellurspik slås in i hjärnan. Många dör. Drogens effekt gör det emellertid värt risken. Den öppnar portarna till nya världar. Tellurspiken är på sätt och vis den groteska realismens essens; ett spik genom skallen rakt in i hjärnan (kroppsligare kan det väl inte bli) krävs för att portarna till abstrakta och ideala världar ska öppnas. Och det som gör Vladimir Sorokins bok till den dystraste tänkbara dystopin är just denna människans förlorade förmåga att utan stimulans se visionärt. I förlängningen handlar det ju om en oförmåga att se nya samhällen bortom ekonomiska realiteter eller att bortom redan grävda skyttegravar se fred. Läst utifrån det perspektivet är Tellurien inte bara en intressant bok. Den är genom det groteska fabulerandet dessutom mycket underhållande, skrämmande och sann.
Recensionen publicerades i bland annat Borås Tidning 25 mars 2015.
JIMMY VULOVIC 