När satir framstår som kalkerpapper på verkligheten har vi ett problem. Den tanken förföljer mig genom journalisten Viktor Barth-Krons roman Gröna gården. Berättelsen är tänkt som en skrattspegel riktad mot det politiska livet. Via den avhoppade och efter (yrkes)livsmening trängtande PR-talangen Albin Öhrns öden (uppenbart inspirerad av August Strindbergs Arvid Falk i Röda rummet) får vi se det politiska Sverige in action. Det är ingen vacker syn.
I jakten på mening söker sig Albin Öhrn till den så kallade arbetarrörelsen. Han får jobb som något slags informationsagent. Arbetsdagarna går åt till att samla information och bilda opinion. Smutskastning av motståndarna och slutsatser på mycket vaga grunder tillhör vardagen. Ett helt förtingligat politiskt liv målas i romanen; en marknadsplats där kommunikation om politik samt utklädning i olika politiska identiteter – exempelvis vit medelklass som i välordnade bostadsrättsområden låtsas lida/dela svartskallens pina – är viktigare än det politiska innehållet och dess reella effekter.
Romanen tecknar Albin Öhrns väg mot desillusion. Tyvärr blir effekten på läsaren inte densamma. Jag kommer flera gånger på mig själv tänka tanken att satir väl ändå måste vara något mer än att sätta lustiga namn på personer som i verklighetens Aktuellt eller Debatt mycket väl skulle kunna säga samma saker som de säger i romanen. Jag drabbas med andra ord aldrig av det där satirens aha-skratt som sitter allra bäst i halsen. Men det är förstås inte Viktor Barth-Krons fel, egentligen. För hur lätt är det att göra satir av satir. Omöjligt, om du frågar mig.
Recensionen publicerades i bland annat Borås Tidning 16 juni 2015.
JIMMY VULOVIC 