Det går en ny buse i klassen. Han är oftast mörkhårig, har oftast mörk hy, sitter längst bak i klassrummet och är som vanligt störig som fan. Förr var han betydligt blondare. Då hette han Tommy, Jimmy eller Ronny och hade en pappa som jobbade på något varv eller i en fabrik som inte längre finns. Nu heter han något i stil med Mohammed, Ismail eller Goran. Pappan är antagligen arbetslös eller så kör han taxi, trots att han egentligen är ingenjör. Schabloner, javisst, men de kan avslöja en hel del om samhällsnormer.
Så förstår jag den centrala tesen i ungdomsforskaren Rickard Jonssons bok Värst i klassen: Berättelser om stökiga pojkar i innerstad och förort. Författaren visar genom sina teoretiska orienteringar och återkommande samtal med elever i två gymnasieskolor i Stockholm – i innerstad och förort – hur schablonbilden av den stökige eleven och antipluggkulturen har pigmenterats. Arbetarklass har blivit mörk etnicitet. Ändå är det i princip samma berättelse som berättas idag som då den berättades om störiga svenska arbetargrabbar. Och den fyller liknande funktioner.
Rickard Jonssons bok ger en rad viktiga insikter kring berättelsen om den oregerlige och i skolsammanhang likgiltige invandrarkillen, bland annat att berättelsen fungerar som en förstärkare av en vit medelklassnorm genom att peka ut invandrarkillen som avvikare. Till förstärkningen bidrar även de i samhällsdebatten så populära omvändelseberättelserna om killar som har lämnat bråkstakelivet bakom sig och blivit skötsamma. Berättelserna är lika populära idag som då de var framgångssagor om hur den utsatta arbetarklassens barn blommade ut i sin svarta asfaltstillvaro.
En av de viktigaste insikterna som serveras i boken är att rollen som klassens värsta, den som fullt ut anammar antipluggkulturen, ofta fungerar som en reträttplats för bråkstakarna själva: typ, om mitt agerande och ointresse signalerar likgiltighet inför skolan så riskerar jag inte att uppfattas som misslyckad – bara som någon som inte ens försöker anstränga sig. Den aspekten av antipluggkulturen faller tyvärr alltför ofta bort i den offentliga debatten. Aspekten är emellertid lätt igenkänd som en av de mest relevanta för den som har tvingats förhålla sig till kulturen. Kanske borde varannan ”kan du ta av dig kepsen”-uppmaning bytas ut mot ett medmänskligt och inkännande ”du kan ta av dig kepsen, här är du trygg”.
I de enskilda samtalsanalyserna och de teoretiska diskussionerna, som leder till bland annat nämnda insikter, är Rickard Jonsson mycket skicklig. Men boken som helhet hade tjänat på att hållas ihop mer. Då analyserna, exemplen och teorierna sätts samman till en helhet ger det ett spretigt intryck, exempelvis då författaren med tvära kast analyserar och diskuterar endera killarna i klassrummet och endera den underliggande rasismen i Sverige. Ett tydligare fokus på det ena eller andra vore att föredra, trots att båda sakerna hänger samman.
Recensionen publicerades bland annat i Borås Tidning 30 augusti.
JIMMY VULOVIC 