Människan har sedan sin barndom sökt mening i tillvaron. Vare sig det har uttrycks i ritualer, grottmålningar eller fullt utvecklade religioner, har hon med berättelser av olika slag försökt sätta det ändliga livet i samband med naturen, kosmos eller Gud i olika former. Längtan efter mening är stark. Religionshistorikern Karen Armstrong skriver i Med Gud på vår sida att den längtan genomsyrar vår tillvaro, att det är något som rör vid vårt inre och gör att vi upplever ”vår mänsklighet mer fulländat än vanligt och får kontakt med livets djupare strömmar”. Samtidigt är den utbytbar. Då människan inte längre förmår uppnå den känslan i kyrkor eller tempel, söker hon den i exempelvis konsten, musiken, sexualiteten, drogerna eller till och med ”genom att kriga”.
Historiskt har krigföring ofta förknippats med en religiös känsla, menar Karen Armstrong och skriver att krig ”är en av de äldsta utlösarna av extatisk erfarenhet”. Är religion därmed orsaken till krig? Författaren anser att den anklagelsen ofta görs gällande då frågan om till exempel de kristnas korståg och islamisternas jihad diskuteras. Hennes svar är ett bestämt nej. Jag uppfattar svaret som för definitivt. Det ger en antydan om att bokens egentliga uppdrag är att ärerädda religion som fenomen, genom att så tveklöst förklara krig utifrån enbart ekonomiska och politiska intressekonflikters perspektiv. Med en påtagligt materialistiskt orienterad förklaringsmodell ger hon sig i kast med med att bevisa sin tes. Som bevis anförs en lång rad exempel, från människans barndom till vår egen tid, på hur samma religion i samma historiska kontext har använts i både krigiska och fredliga syften. Slutsatsen landar i att religion inte kan klandras för krig.
Visst, en renodlad gudstro måste förstås inte leda till krig. Men följdfrågan (som inte ställs i boken) till ett sådant påstående borde ju bli vem som har en helt ren gudstro utan inblandning från exempelvis prästerskap och andra sociala sammanhang som tolkat och förmedlat gudstron. Finns en sådan gudstro annat än som en teoretisk konstruktion? Religion kan väl aldrig någonsin förstås annat än som relaterad till den historiska kontext och samhälle där den utövas. Den kan väl bara förstås i relation till alla de krafter, både positiva och negativa, som just där och då gör anspråk på att företräda religionen. Utan det förhållningssättet till religion är risken stor att hamna i en slags fundamentalistisk strävan att finna den allra ursprungligaste, renaste och mest äkta (fredliga) versionen av en viss religion, det vill säga att hamna i en situation där många krig har startat. Tidvis hamnar Karen Armstrongs äreräddning av religionen där.
Även om jag tycker att Karen Armstrong drar sin tes om religionens oskuld lite väl långt, så håller jag med om att religioner (som i teorin huvudsakligen är fredliga) ofta skuldbeläggs oproportionerligt mycket då krig ska förklaras. Krig har i grunden alltid sin orsak i kampen om materiella resurser, menar Karen Armstrong. Innan den så kallade civilisationens vagga som växte fram med jordbrukssamhället, alltså tiden då människan ännu levde nomadiskt, fanns ingen organiserad krigföring. Med jordbruket såddes klasskillnader och materiella orättvisor; å ena sidan fattigdom, å andra sidan ackumulerad rikedom som måste försvaras. Krig blev därmed ett faktum.
Två viktiga påminnelser som förmedlas i Karen Armstrongs breda, historiskt anlagda och lärda bok, är att ingen civilisation varar för evigt och att Gud, gudarna, ständigt skiftar namn. Det är påminnelser som behövs då vi så lätt vaggas in i tron att ”just nu” är ett normaltillstånd som historien hela tiden har strävat mot och något som kommer att bestå. Sumererna trodde det. Arierna trodde det. Även antikens greker och romare trodde det. Inget bestod, mer än ruiner och berättelser. Även vi kommer att bli till ruiner och berättelser, förr eller senare. Gud heter imorgon kanske något helt annat.
Lika lite som någon annan vet jag om Gud finns eller inte. En sak vet jag dock säkert, inte minst efter att ha läst Karen Armstrongs bok, och det är att den som säger sig veta att Gud finns ljuger. Att tro på Gud med tvivlets alla prövningar och omprövningar som följer av det är en sak. Men det är något helt annat att säga sig veta att Gud finns och vilken dennes vilja är. Med förlust av trons tvivel reduceras Gud till verktyg. Det är mer regel än undantag att så har skett genom historien, eftersom det är ett mycket användbart verktyg. Inget imperium har någonsin byggts på tvivlets grund. För den saken krävs tvärsäkra uttolkare som aldrig tvekar och som förväxlar sin roll med Guds; förstastenkastare, fördömare och krigshetsare.
Recensionen har tidigare publicerats i bland annat Borås Tidning.
JIMMY VULOVIC 