Det var tidig morgon i skyttegravarna utanför Huesca under spanska inbördeskriget. George Orwell och en kamrat smög mot fiendens linje. De var krypskyttar. Plötsligt fick de se en av general Francos fascister springa helt oskyddad längs fiendesidans skyttegrav. Mannen var bara halvklädd och höll upp sina byxor med båda händerna medan han sprang. Han var ett lätt byte. Siktet var inställt, men inget skott avlossades. Varför?
I essän ”Tillbakablick på det spanska inbördeskriget” förklarar George Orwell varför han inte sköt. Han såg människan i bilden av fascisten: ”Jag hade kommit hit för att skjuta på fascister; men en man som håller upp sina byxor är inte en ’fascist’, han är synbarligen en levande varelse, som liknar dig själv, och du känner inte för att skjuta på honom.”
Episoden med den halvklädde fascistsoldatens nerhasande byxor är genom den medmänskliga insiktsfullheten typisk för hela essäsamlingen Som jag behagar. George Orwell återkommer ofta till det ofullkomligas betydelse som ett slags värn mot totalitär maktfullkomlighet och det begränsande schablonbildstänkandet. Ofullkomligheten spräcker fasader. Genom den synliggörs det mänskliga. Och då du en gång har kikat in i schablonbildens spricka och där inne fått se en människa, kan du aldrig blunda för den människan igen.
En scen i ”Hängningen” beskriver hur en ung George Orwell, då i rollen som det brittiska imperiets kolonialpolis i Burma, följde en dödsdömd hindu på dennes väg till galgen. En bit från galgen tog fången, som ledsagades av två beväpnade soldater, ett steg åt sidan för att undvika en vattenpöl. Författaren fick då se skymten av ett mänskligt subjekt i bilden av den dödsdömde och förstod det orimliga i vad som höll på att ske: ”Det är märkligt, men fram till denna stund hade jag aldrig förstått vad det innebär att göra slut på en frisk människa som är vid fullt medvetande. När jag såg fången ta ett steg åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i blom.”
Det mänskliga individuella subjektet är, som jag förstår George Orwell, den enda tillräckligt vassa eggen som kan skära igenom det strukturtänkande som såväl totalitära ideologier som schablonbilder av andra människor vilar på. Därför värnar han subjektet. Alltid, i alla lägen och kompromisslöst. Exemplen är många i hans författarskap. I den dystopiska romanen 1984 är utplånandet av subjektet staten Oceaniens uttryckliga mål: inget privatliv, inga individuella uttryck, inga drifter.
George Orwell känns skrämmande aktuell idag, trots att det nog är få som ser ett reellt hot i den totalitära stat som gestaltas i 1984. Aktualiteten tydliggörs genom att flera av essäerna i Som jag behagar starkt betonar struktur- och schablontänkandet som en förutsättning för det totalitära förhållningssättet. Ett förhållningssätt som alls inte kräver en stat av Oceaniens kaliber för att inskränka våra tankar och påverka våra liv. Det tål verkligen att tänka på i en tid som tycks få allt svårare att se de mänskliga subjekten i bilderna av kvinnan, mannen, den vite, den svarte, den rike, den fattige, svensken, flyktingen, tiggaren…
Recensionen har tidigare publicerats i bland annat Blekinge Läns Tidning och Smålandsposten.
JIMMY VULOVIC 