Det är alltid lika fascinerande att bjudas in i en levande värld mellan bokpärmarna, att där se hur en berättare skapar fiktion. För att det ska lyckas bra krävs det sin författare, en som vet att arbeta med berättarröst, intrigens struktur samt person- och miljöteckning för att blåsa liv i sina ord. Kjell Westö har många gånger visat sig vara en författare som vet att skapa förutsättningar för att mötet mellan romanpersonerna och läsaren ska bli levande. Hans nya roman ”Den svavelgula himlen” är inget undantag.
Ett ”jag”, som i vuxen ålder är en författare med succé och nederlag bakom sig, berättar om den nära men komplicerade relation som sedan 1960-talet till vår tid har växt fram mellan honom och syskonparet Stella och Alex Rabell. Han har en en mycket invecklad kärleksrelation till Stella och en minst lika komplicerad vänskap med Alex. Syskonen tillhör Helsingfors övre skikt. Berättarjaget är lägre medelklass och dras till syskonens självkänsla och självförtroende. Samtidigt bär han på starka passivaggressiva känslor gentemot den självklarhet med vilken de rör sig i världen, som om de äger den. Aggressiviteten finns dold under ytan, den blixtrar bara till då och då.
En enda gång utmanar berättarjaget Alex öppet aggressivt. Det sker under en av de många barndomssomrarna på sommarstället Ramsvik. Där bor familjen Rabell i en överdådigt herrgårdsliknande miljö medan berättarjagets pappa arrenderar en liten stuga några kilometer därifrån. En dag bråkar pojkarna om vem som egentligen äger fisken i vattnet vid familjens ägor. Alex förklarar självsäkert att familjen äger den. Jaget hävdar bestämt att fisken är allas. Det slutar med att de slåss. Alex förlorar den fysiska striden. Han vinner dock den psykologiska genom att därefter frysa ut berättarjaget i några månader.
Då Alex fryser ut sin vän tydliggörs den över- och underordning som präglar relationen. Allting i den sker på Alex villkor. Han är alltid centrum. Dessutom är han centralgestalt i det utvidgade kompisgäng som romanen också belyser. Genom hans vägran att umgås med berättarjaget, Alex har ju råd att avstå, tvingas underkastelse fram. Berättaren beskriver hur han trugade och bad om att få återuppta kontakten. Det synliggör en underordningens förnedring. Och just det är så bra med Kjell Westös text. Den handlar väldigt mycket om klass och klasskillnader, men den gör inte det på ett uppenbart sätt skrivet med versaler och utropstecken.
En annan sak som skickligt formuleras finstilt är att ingen är enbart förövare eller offer, över- eller underordnad. Under romanens gång får läsaren se hur spricka efter spricka slås upp i den Rabellska familjens framgångsrika yta. Under ytan finns hemligheter och mörker. Och på liknande vis tvingas berättarjaget konfronteras med att också han är en förövare, att han inte kan vila ansvarsfritt i en illusorisk berättelse om sig själv som enbart ett underordnat offer i syskonparets skugga. Också han bär på hemligheter och mörka sidor.
Recensionen har publicerats i bland annat Borås Tidning och Kristianstadsbladet.
JIMMY VULOVIC 