Det börjar bli en vana nu, terrorattackerna. De har varit så många på så kort tid att jag nästan tappat räkningen. Det är som om det har gått inflation i dem. Attackerna är det nya normala. Kanske är det just det som är meningen med dem, att de ska bli så pass vanliga att vi alltid tar en möjlig attack med i beräkningen. Städer som jag tidigare kopplade samman med semester och avkoppling, gatorna som jag har gått på och längtat till är i mitt medvetande nu blodstänkta platser där det tycks råda ständig vaksamhet. Så känns det i alla fall. Och det är nog just det som är meningen.
Paris i januari 2015, 17 döda, och sedan i november, 130 döda, Nice i juli 2016, 86 döda, Berlin i december 2016, 12 döda, London i mars 2017, 5 döda, Sankt Petersburg i april 2017, 14 döda, Stockholm i april 2017, 5 döda, Manchester i maj 2017, 21 döda, London i juni 2017, 8 döda. Nu alltså även det öppna och glada Barcelona där minst 14 människor har dödats. Det är några av de senaste årens grymma attacker på europeisk mark. Som sagt, det börjar bli en vana. Har det ett slut, är frågan som cirklar runt i mina tankar under varje ny livesändning från SVT, TV4, BBC, CNN, Al Jazeera och så vidare och så vidare.
Döden kan aldrig relativiseras. Den är för varje individ som drabbas lika skrämmande, lika verklig och lika tragisk oavsett om det är en enskild person som dör eller om det vid dennes sida finns hundratals andra som också dör. Samma sak gäller för alla som förlorar någon. Sorgen kan heller aldrig relativiseras. Döden och sorgen är, liksom vår, precis lika skrämmande och hemskt för de människor som i exempelvis Irak och Syrien i åratal och dagligen har drabbats av dels terrordåd och dels reguljär krigföring med flygunderstöd. Skillnaden är väl att det därifrån sällan sänds live längre.
I asymmetrisk krigföring, alltså sådan som sker mellan militärt sett ojämlika parter och därför med olikartade medel, spelar propaganda en central roll. Inte minst för den svagare parten. Den svagare vet att den aldrig kan komma upp i samma dödstal som USA och Ryssland gör med sina flygbombningar. Däremot kan den genom sina terrordåd frambringa en stark känsla av osäkerhet, rädslan att drabbas av ett dåd, exempelvis då vi promenerar på gatorna i vår del av världen (till skillnad från den statistiskt sett reella osäkerhet som råder om du på motsvarande vis promenerar i Irak eller Syrien). Dåd av det slaget kan därför ses mer som propagandauttryck än som militära operationer.
Känslor är en central aspekt i all propaganda. Propagandister vill inte att vi tänker efter utan att vi känner efter. Det är därför som attackerna sker med sådan regelbundenhet och med så stor geografisk spridning. Ingen ska känna sig säker, oavsett var. Och för varje dåd och varje livesändning, sättet som massmedierna arbetar på är förstås något terrorpropagandisterna tar med i beräkningen, blir vi lite räddare. Vi börjar ändra semesterplanerna en aning, försöker förutse var nästa attack kan tänkas ske, googlar var i Europa som det är säkrast just nu, håller i ögonvrån koll på lastbilar, skåpbilar, bilar, förare, personer, medmänniskor.
Visst, det är enkelt att säga att vi inte ska vara rädda, att vi måste leva precis som vanligt och inte låta oss påverkas av det som just nu sker. Särskilt enkelt är det väl för de politiker som omkring sig har horder av säkerhetsmänniskor som kontrollerar att varje steg de tar är säkert. Och till just dem skulle i alla fall jag vilja säga att de nu inte längre kan leva precis som vanligt, att de nu längre inte ska driva sin politik som de alltid har gjort eftersom det är den som har fört oss hit, att det nu är dags för förändring så att vi kan få en hoppfull skymt av något annat, något som ligger bortom de småaktiga stormakternas fastlåsta geopolitiska kamp. Det är verkligen dags nu, innan misstron mellan medmänniskor också blir en vana så utbredd att det blir det nya normala.
Krönikan är publicerad i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
JIMMY VULOVIC 