Att skriva korta texter är bland det svåraste som finns. I alla fall om man har ambitionen att fånga det viktigaste i en händelse eller ett fenomen. Kortfattade texter inbegriper per automatik fler val av typen ”det här ska med och det här får inte plats”. Jag minns när jag arbetade som kvällsreporter på Kristianstadsbladet med tidningens pressläggning som deadline. När nattchefen då ropade ”600 tecken om inbrottet, mer plats har vi inte på sidan, färdigt om en kvart” gällde det att agera och att fatta beslut direkt. Begränsad tid och begränsat antal tecken sätter en verkligen på prov som skribent. Det gäller att snabbt se och formulera textens linje.
När det gäller recensioner är det förstås aldrig lika dramatiskt vad gäller tidsaspekten, men då en recensionsbeställning kommer med en mycket strikt hållen begränsning av textlängden liknar recensentens skrivsituation kvällreporterns. Båda ställs inför tydliga val. Och kanske är de val som recensenten ställs inför till och med svårare än kvällreporterns; en bokstory innehåller ju i regel fler möjliga spår, fler darlings to kill, än en story om ett inbrott som nyss har inträffat och som ingen i det läget (förutom inbrottstjuvarna förstås) egentligen vet så mycket om.
Det var bland annat sådant som jag reflekterade över då jag skrev en kort recension av journalisten Kim Veerabuthroo Nordbergs Ibland vill man bara försvinna. Boken handlar först och främst om Dogge Doggelitos liv, men den belyser även The Latin Kings, hiphopkulturens och det svenska multikulturella samhällets framväxt samt mycket annat. Att begränsa texten till max 1 400 tecken var en verklig utmaning. Resultatet kan du läsa här: http://www.bt.se/kulturnoje/bocker/dogges-tunga-minnen(4488883).gm
JIMMY VULOVIC 