”Han förklarar blott hur löjligt det är med ett krig, men då det som detta, påtvingats det tyska folket, fanns inget annat val än att taga upp den kastade handsken. Och, fortsätter han, jag har sett sovjetparadiset, så jag vet vad jag talar om, då jag säger, att detta asiatiska välde hade blivit Europas undergång om inte de tyska vapnen funnits till eller varit av samma beskaffenhet som de ‘demokratiska’.”
I mitten av 1942 publicerade nazisttidningen Den svenske folksocialisten ett reportage från ett tåg på väg genom Sverige. På tåget fanns tyska soldater. Reportaget har titeln ”Tyska soldattågen genom Sverige” och är skrivet av signaturen L–g, som uppges vara polis och aktiv svensk nazist. Skribenten har mycket svårt att dölja sin förtjusning inför den nazistiska officer, en löjtnant, som med ”järnkorsets riddarkors samt ett märke, som visar att han varit sårad” tittar ut genom tågfönstret och utbrister ”Schweden – ein herrliches Land”, inför morgonsolens strålar som väcker fjällvärldens praktfulla natur till liv.
Soldaten bjuder på en cigarett, det är ”äkta amerikansk vara, ett krigsbyte från Dunkerque”. Skribenten imponeras ännu mer då han genom ”en dödskalle i mössan” förstår att det är en officer från Waffen-SS, ”dvs. de verkliga elittrupperna” han har framför sig. Soldaten berättar om sin bakgrund – en fattig pojke från Wien utan några egentliga framtidsutsikter förrän österrikarna till slut blev tyskar ”som vi så länge önskat”. Det är en, inte oväntat förstås, propagandistisk hjältebild av den tyska officeren som målas medan tåget far fram genom det vackra svenska landskapet.
Jag hittade reportaget för en tid sedan i Lunds universitetsbiblioteks tidningsarkiv. Mitt intresse väcktes efter att jag och min vän och fotograf Daniel Henriksson hade besökt Järnvägens museum i Ängelholm (bilderna är Daniels). På museet pågår en intressant utställning om den nazityska transiteringstrafiken genom Sverige. Vid tiden för reportagets publicering i Den svenske pågick transporterna av soldater och krigsmateriel för fullt. Av utställningen framgår bland annat att Tyskland från juli 1940 till augusti 1943 skickade omkring 2 140 000 soldater och 100 000 vagnslaster krigsmateriel via de svenska järnvägarna till Norge och Finland.
I tider av ubåtsjakt i Stockholms skärgård kan man ju inte annat än fundera över det där med vikten av att försvara vårt lands gränser och suveränitet. Är det rätt eller fel, motiverat eller omotiverat? L–g bekymrade sig i sitt propagandareportage dock inte alls om sådana frågor. För honom var allt glasklart, där han stod helt förblindad av ideologisk övertygelse och av sin hjälte med blänkande järnkors och krigsbyte från Dunkerque. Jag har alltid förundrats över hur människor kan bli så pass förblindade av en idé (oavsett vilken) att den får härja helt fritt med deras medvetande. En tanke som jag ofta återkommer till är hur personer likt reportageskribenten resonerade med sig själv efter krigsslutet. Hur förklarade de, för sig själv framför spegeln alltså, exempelvis ett reportage som slutar så här:
”Vi skiljas under ömsesidiga artighetsbetygelser, han och hans kalfaktor för att resa till sitt land på permission och sedan återinträda i Europas tjänst. Jag för att som så många andra på grund av ett döende system endast kunna önska dem seger. När tåget gick smällde två par klackar tillsammans, och med ett ”Auf wiedersehen – Heil Hitler” voro de borta. Jag stod kvar en stund. I mina öron ringde Ledarens ord: ’för stammens fortlevnad ha millioner svenskar offrat sina liv – vi skola sörja för att offren inte varit förgäves.”
JIMMY VULOVIC 