”Äntligen en situationskomedi i maoistmiljö!” Så säljer bokförlaget in Galagoförläggaren Johannes Klenells komiska romandebut ”Det fria ordet”. Av baksidestexten beskrivs den som en kontorskomedi ”om människor som vill väl, men står handfallna inför samhällets förändring”. Romanen levererar som utlovat, men är ovanligt nedslående för att vara en komedi. Den skulle lika gärna kunna kallas en tragedi om hur ett förlagshus på grund av naivitet och inkompetens närmar sig undergången.
Den unge värmlänningen Jonas Thunander blir av en slump praktikant på ”Det fria ordet” i Stockholm (det fiktiva förlagshuset är väldigt likt Ordfront/Galago). Där gör han, även det mer eller mindre av en slump, en karriär som varar ett tiotal år. Karriär kanske är att ta i förresten, han håller sig flytande på ett medieskepp som är ständigt sjunkande. Hur de än gör så får det anrika progressiva förlagshuset inte rätt på siffrorna, vilka bara vägrar att gå från rött till att bli stabilt svarta på plussidan.
Jonas Thunanders slumpartade resa genom förlags- och tidskriftbranschen ger förstås upphov till många roliga situationer. Läsaren får möta flera underhållande personer. Romanen bjuder på en del skratt. Inte minst huvudpersonens närmaste vän Einar Skog står för några av gapflabben. Han råkar, lika slumpartat som Jonas Thunander blev redaktör för förlagshusets satirtidskrift Guano, bli en framgångsrik satirtecknare. Einar Skog är minst sagt gränslös och söker ständigt konflikt.
Einar Skog är som klippt och skuren för framgång i twittrandets tidevarv. För honom är billiga poänger och bekräftelse viktigast. I romanen ställs den digitala massmediala bubbla som Einar och Jonas lär sig att hantera och verka i mot den ”gammalmodiga” långsamma publicistiska verksamhet som ”Det fria ordet” representerar. Personerna som tillhör den analoga världen är nog också tänkta att vara roliga, men de framstår mest som tragiskt inkompetenta gestalter från en svunnen tid.
”Det fria ordet” kämpar för allt som är bra: demokrati, jämlikhet, antirasism, miljön och så vidare. Förlaget framstår med den naiva allomfattningen förstås som löjligt, speciellt då det står klart att allt det där bara är ord utan innehåll. Genom Jonas Thunander får läsaren se hur tomma orden är: ”Hur Det fria ordets antirasism yttrade sig var lite oklart. Visst var en och annan text i tidningen tydligt antirasistisk, men bland det trettiotal anställda som arbetade i huset var det närmaste vi kom en invandrare en av redaktörerna på magasinet som var svensk finne.”. Här är Johannes Klenell träffsäker i sin kritik av en stor del av de svenska massmedierna.
I förlagshuset finns det kort sagt en lång rad vita medelklassmänniskor som talar varmt om demokrati, jämlikhet och antirasism men som i praktiken långt ifrån lyckas leva upp till sina ideal. Den ideal-verklighet-konflikten är ju ett centralt tema i många komedier. Här utvecklas det emellertid inte riktigt fullt ut till komedi, i alla fall inte då det gäller gestaltningen av Don Quijote-personerna. Många av dem framstår enbart som tragiska förlorare dömda att misslyckas i filterbubblornas tid, där ingen bryr sig om vare sig ideal eller den faktiska verkligheten. Å andra sidan är ju det i sig ganska komiskt, eller kanske tragiskt.
Recensionen har publicerats i bland annat Borås Tidning och Kristianstadsbladet.
JIMMY VULOVIC 