Novellen ”Orört” i Mål & Medel

Få tidskrifter gör lika mycket för att lyfta fram klassperspektivet i litteraturen som Livsmedelsarbetareförbundets Mål & Medel. Därför är jag väldigt glad att min novell ”Orört” har publicerats där. Novellen handlar om en missbrukstragedi i det tysta. Läs gärna novellen tillsammans med Moa Hoffs träffsäkra illustration i Mål & Medel nummer 6 2019. Du hittar den på sidan 20–21. Eller så läser du den här.

Orört

Frank Jimmy Vulovic

Det vänstra pekfingret ritar en liten cirkel på låret. Klockan är kvart över nio på morgonen. Hon har fortfarande bara trosor och behå på sig. Första ringsignalen går fram. Fingret stannar till, sedan börjar det cirkla runt igen. Glas, tallrikar, bestick, vinboxar och tomma matpaket fyller diskbänken. På köksbordet ser det likadant ut. Brev och reklamblad ligger i flera högar på köksgolvet. Framför henne på bordet finns bara ett litet fritt utrymme. Där ligger tre pappersark. De är perfekt ordnade sida vid sida. Bredvid arken, exakt i linje med deras nederkant, ligger ett fönsterkuvert. Andra signalen. Fingret stelnar till och cirklar sedan runt igen. Från köksstolen ser hon in i barnens rum. Där inne är det välstädat. Det är fint där. Allt är på rätt plats. Orört. Tredje signalen. Det var ju inte meningen, tänker hon snabbt, det har jag för fan försökt förklara så många gånger. Ingen kan väl ändå tro att det var meningen. Jag nuddade ju knappt. Hon sveper snabbt och demonstrativt handen över de tre pappersarken. De kommer i oordning av vinddraget. Så ser hon honom framför sig igen, minns den första gången hon höll honom. Förlossningen var svår. Den tog lång tid. När den var över kände hon först en stor lättnad. Det var som om en behaglig och lugnt porlande värme sakta spred sig genom hennes utmattade kropp. Lugnet var efterlängtat eftersom kroppen kämpat så hårt i flera timmar. Rösterna runtomkring lät konstiga, dovt mumlande, men hon brydde sig inte om dem. Det var bara så skönt att allt var över, att det äntligen var slut. Sedan hörde hon, långt bortifrån, en mjuk och förstående röst som sa något om första barnet och att det blev en pojke, men hon brydde sig inte om att lyssna på den. För det var så lugnt och skönt där hon var. Där ville hon stanna. För alltid. Efter en stund, när hon för ett kort ögonblick öppnade ögonen, såg hon Peters gråtskrattande ansikte framför sig. Han såg lycklig ut. Sedan slöt hon ögonen igen, försvann tillbaka in i det sköna. Sjukhusklädseln öppnades och något lades på hennes bröst. Det var varmt och blött. Hon uppfattade i sin kropp att det pulserade, att det var en egen kraft. Och det var just då, just precis i den stunden, som hon kände hur något där inne började växa igen, som om de pulserande slagen på bröstet trängde in i henne. Varje slag slog hårt in i henne och fortsatte som en entonig ljudvåg till den plats där barnet hade legat. Djupt därinne växte slagens styrka och för varje slag blev det som låg på bröstet allt tyngre. Till slut kändes det som om den pulserande klumpen tryckte henne hårt ner i sängen. Den rörde sig försiktigt, sökande efter något. Hon öppnade ögonen igen. Peters lyckliga ansikte. Ett blodigt barn. Det här är inte slutet, tänkte hon, det är fan bara början. Fjärde signalen går fram och fingret hålls länge stelt och spikrakt när hon hör att någon svarar. Tystnad. Sedan en svag röst:

– Hej Peter, det är jag.

Hon lyssnar till det som sägs i luren, hostar försiktigt och harklar sig, som för att känna efter så att rösten håller. Sedan tar hon sats med rösten igen.

– Jo, jag vet att jag inte får ringa. Jag vet att jag har lovat, men…

Blundar hårt, ett djupt andetag, ansiktet vänds mot taket. Hon knyter den vänstra handen mellan låren. Benen säras lite lätt av kraften i den knutna handen.

– Jag vet Peter, men jag måste väl för fan få prata med mina barn. Vadå nej… Det är ju mina egna barn. Snälla du… Jag måste ju få…

Hon ser hans milda självsäkra min framför sig. Det lugna och överlägsna leendet som hon under alla deras år tillsammans aldrig någonsin lärde sig bemöta på annat vis än aggressivt. Och bakom honom ser hon alltid också hans lika milt leende föräldrar stå och vaka, vänligt förstående och lugna i sinnet. Varje gång hon föreställde sig leendena fick hon god lust att slå dem ur deras ansikten. Det är inte så konstigt att han aldrig behöver ta något för att känna sig skön, tänker hon, han behöver bara titta på sina fina och lugna föräldrar. Ofta fantiserade hon om att hon slog dem hårt över deras leende munnar och att de då fick ett förvånat uttryck istället, förvånade av kraften i hennes slag. Hon avslutade alltid fantasin med att triumferande tänka att de då allihop skulle se ut som fucking fågelholkar istället.

– Men om inte han vill så kan jag väl få prata med lilla gumman i alla fall. Snälla Peter. Jag måste få höra deras röster. Jag står jävlar inte ut längre. Snälla.

Köksfläkten brummar. Annars är det alldeles tyst i lägenheten. Tystnaden varar en lång stund. Den knutna handen öppnas lite lätt men hon håller kvar den mellan låren.

– Hej gumman … ja, det är mamma. Älskling, mamma har saknat dig så mycket. Jag längtar så efter dig och gubben … ja, jag saknar er båda två så mycket.

Ansiktet mot taket igen. Hon blundar hårdare.

– Älskling, får mamma prata med gubben också … men kan du fråga honom i alla fall … Snälla gumman, gå och fråga honom. Snälla du … jag vet att du inte får … men gör det för mammas skull ändå. Mamma är så ledsen förstår du. Mamma måste få bli glad igen.

Hon tar ett djupt andetag, håller andan länge och andas sedan långsamt ut mellan de hopbitna tändernas lilla överbett. Det väser litegrann när luften går ur henne.

– Bra, gumman älsklingen, och vad sa han … Vadå vill inte? Varför? Jo men det vill han nog ändå. Tror du inte det gumman, för det tror mamma förstår du. Om du springer och frågar igen så vill han säkert … jo gör det, älskling … ja nu gumman. Säg att mamma måste få prata med honom … att mamma bara måste, ja säg måste … att mamma kan dö om hon inte får prata med honom nu. Älskling, säg det. Nej, gråt inte gumman. Gråt inte … snälla, säg det. Då ska du se att han visst vill prata med mamma … om du bara säger precis så. Gör det. Nu! Snälla gör nu mamma glad igen …

Hon tystnar tvärt. Kroppen spänns. Hjärtat slår hårt. Knytnäven växer igen. Hon drar den mot sitt skrev medan hon lyssnar i luren. Det hopp som fanns försvinner. Den nya tystnaden i lägenheten varar i nästan en minut. Sedan hostar hon försiktigt och harklar sig igen.

– Förlåt, Peter … snälla du … jag vet att det är fel av mig men jag måste få prata med honom. Jag måste, Peter. Du måste förstå det. Snälla, förstå det. Du…

Han är inte kvar. Hjärtat bultar fortfarande hårt. Ilska, besvikelse, ånger och ett uppflammande hat mot den alltid så ordentlige och stabile Peter trycker det satans bultandet långt in i mellangärdet. Det spelar ju ingen fucking roll vad jag gör för det blir alltid fel ändå, tänker hon och förstår att hon redan från början har varit helt chanslös, att hon aldrig någonsin har haft något att sätta mot hans satans trygghet och stabilitet, mot uppväxten i fina villan eller mot de milt leende föräldrarna. Och hon förstår att hon själv inte har kommit ens den minsta lilla bit bort från den vassa uppväxtskärva som hon har tvingats balansera på så länge hon kunde minnas. Handen knyts ännu hårdare och tyngden i det som en gång hade varit en svag puls och som sedan växte och växte gjorde det nu omöjligt för henne att resa sig upp. Hon sitter kvar på köksstolen en lång stund, lutar sig fram och vilar armbågarna på köksbordet och placerar huvudet i händerna. Hon stirrar in i barnens fina rum. Illamående. Dunkande. Sedan hör hon några droppar falla på ett av pappersarken under hennes ansikte. En droppe landar precis vid orden ”pojkens skallfraktur”. Några droppar landar vid ”läkemedel och alkohol”. Det föll också droppar vid en mening där det stod ”förvirrat tillstånd” och ”pratade om en tyngd som måste få komma ut”. Sedan går dagen långsamt vidare. Inga droppar faller efter det. Och så kommer till slut skymningen till barnens rum. Hon har dragit ihop deras sängar och ligger på båda, halva kroppen på lilla gubbens och halva på lilla gummans. Fortfarande oklädd. I händerna, som är tätt tryckta mot bröstet, håller hon en karta Tramadol. Den har gjort tio små runda märken i huden, knappt synbara. Förutom de sammanförda sängarna är rummet lika orört som förut. Det är helt perfekt. Det finns inget att anmärka på. Den behagligt porlande värmen sprider sig sakta genom hela kroppen. Sedan somnar hon till ljudet av den brummande köksfläkten.