Den farliga horisontala propagandan

Den som kontrollerar bilden av det förgångna äger framtiden. Orden från George Orwells dystopiska 1984 är välkända och tyvärr aktuella igen. Det är en roman som bättre än någon annan gestaltar propagandans mekanismer och syften. Den har under senare tid, i kölvattnet av presidentvalet i USA, ofta citerats. Inte minst av kulturjournalister och massmedieforskare som vill visa hur enkelt en förändrad bild av historien kan kullkasta samtiden. Oftare är romanen dock kalkerad. Den är upphöjd till lag, om än omedvetet, även bland vår tids propagandister. Falska nyheter och alternativa fakta är ju så att säga huvudpersonen Winston Smiths grej, där han träget arbetar i Storebrors tjänst på Sanningsministeriet. Hans arbete går ut på att skriva om artiklar så de passar statens dagsaktuella syften. Det är en skrämmande skildring. Samtidigt är hans och alla de övriga medborgarnas situation i den totalitära staten Oceanien i vissa avseenden betydligt enklare än vår egen, där alltfler dagligen genom gillaknappen gladeligen både snärjer sig själva i propagandans nät och gör sig själva till propagandisternas hantlangare.

Jag minns att jag tänkte på den stackars Winston Smith där han sitter och klipper och klistrar i historieskrivningen, då jag för några år sedan läste om hur de nya moderaterna i ett partidokument försökte framställa partiet som den allmänna rösträttens förkämpar. Visst kan man väl förstå att historien så som den verkligen såg ut, det vill säga att partiet faktiskt både länge och aktivt bekämpade rösträtten, inte lämpade sig för det nya arbetarpartiets mer moderna retoriska syften. Några kreativa strategiska kommunikatörer försökte lösa problemet med några omformuleringar av historien och lite alternativa fakta. De tänkte nog att ingen skulle märka något, att ingen väl ändå överhuvudtaget skulle komma på tanken att misstänka någon för att vara mot demokrati och rösträtt. Jag menar, alla älskar ju rösträtt. Det gick sådär.

Vi har tur de gånger som alternativa fakta presenteras och kunskapsnivån om reella fakta samtidigt är hög. I de fallen framstår försöken att förvränga verkligheten oftast som en naiv lustighet. Moderaternas försök att slingra sig ur situationen är ett sådant exempel. Ett annat ganska lustigt exempel är när Facebook och andra sociala medier för ett tag sedan översvämmades av humoristiska bilder och citat, efter att Donald Trumps rådgivare Kellyanne Conway försvarade ett uttalande från presidentens presstalesman om att Trumps installation hade haft fler besökare än Obamas. Då en reporter frågade varför talesmannen hade ljugit om en sak som är så enkel att kontrollera, sa hon lugnt att det nödvändigtvis inte var fråga om lögn utan att det också kunde vara alternativa fakta. Det var underhållande på det där lite lätt leende viset, speciellt när påståendet ställdes mot bilder av hur det verkligen hade förhållit sig.

Lika lustigt är det emellertid inte då ingen bryr sig om, vet eller ens vill veta hur saker faktiskt förhåller sig. Det är i de situationerna som svart riskerar att bli vitt och tvärtom. Förövare blir då offer medan offren blir till förövare. Det sägs att vi människor inte kommer att märka något när nord- och sydpolen byter plats. Det går så sakta, så omärkligt sakta att vi en dag bara kan konstatera att det har skett. Ungefär så är det med sanningen i en värld där alternativa fakta tillåts att regera. Det hade George Orwell koll på. Storebrors slagord följer symptomatiskt nog den motsatsförskjutningens förvrängda logik: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” När läsaren kommer in i handlingen har förskjutningen redan slutförts, vilket förstås förklarar romanens absurda och dystopiska drag betraktat utifrån vårt perspektiv, men för medborgarna i Oceanien har polernas långsamma skifte föregåtts av de små stegens acceptans av lögnen som sanning. En väg som av propagandisterna naturligtvis kantas av rädslor, umbäranden och väldigt många goda föresatser.

Men vi behöver inte bege oss in i fiktionens värld för att finna ännu mer skrämmande exempel. Sovjetkommunismens brott mot de så kallade folkfienderna, varav många tidigare hade varit folkhjältar, är ett exempel från 1930-talet. Ett annat är den bild av ”Juden” som målades i den nazistiska propagandan. Där gestaltades de som beräknande förövare vilka via massmedier, kapitalism och bolsjevism effektivt höll på att tillintetgöra det tyska folket. Samtidigt som de överlastade transporttågen i strid ström rullade österut, mot den eviga tystnaden, tog väldigt många tyskar dessa alternativa fakta för sanning. Liksom de alternativa fakta som med rasbiologins lånta vetenskapsfjädrar och med självsäker röst sa att barn med Downs syndrom eller deprimerade människor hotade den så kallade ariska rasen och att något drastiskt måste göras åt det. För deras egen och för folkrasens skull.

Trots dessa fruktansvärda historiska (och skönlitterära) exempel är en legitim fråga att idag ställa huruvida vi kanske har det värsta framför oss. Och då är det inte graden av grymhet saken gäller. Sovjetkommunismens och nazismens grymheter kan, förhoppningsvis, aldrig någonsin överträffas. Nej, det är istället graden av propagandisternas omärkbara anonymitet som det handlar om. På sätt och vis är Winston Smiths situation enklare än vår. Propagandan som han både mekaniskt medverkar till och påverkas av är nämligen framför allt sådan som brukar kallas vertikal politisk propaganda. Propagandateoretikern Jacques Ellul har i sin klassiska bok Propaganda: The Formation of Men’s Attitudes från 1965 definierat den som formulerad uppifrån en politisk makt med en riktning ner i en passiv massa. Vare sig kommunikationen sker genom partiorgan som den kommunistiska Pravda och den nazistiska Völkischer Beobachter eller via Josef Stalins eller Adolf Hitlers radiotal så är det ganska enkelt att identifiera den eller de som står bakom meddelandena. Då det uppstår en tvekan om budskapens riktighet, som i exemplet Winston Smith, så kommer den tvekan ofrånkomligen att sammankopplas med avsändaren.

Jacques Ellul beskriver i sin bok att den vertikala politiska propagandan i regel är mer kortlivad än den som kommunicerar i mer horisontal riktning och som är mer socialt förankrad. Då den typ av regimer som har nämnts faller, alla gör ju lyckligtvis det till slut, är det enklare för medborgarna att svära sig fria från ansvar om de betraktar sig själva som passiva mottagare av propagandabudskap. Det blir då betydligt enklare att lägga ansvaret på ”kommunisterna” och ”nazisterna”. En bonus i det läget är att den typen av regimer vilar på en osäkrare grund och följaktligen faller enklare. Graden av repression som behövs för att i de samhällena upprätthålla offentliga lögner med alternativa fakta om den egna sakens godhet och fiendens ondska blir till slut i regel så stor att systemet imploderar. Allt rasar och medborgarna kan skylla på regimen. Om de själva däremot, eller i alla fall en tillräckligt stor andel av dem, har formulerat och förmedlat propagandabudskapen hamnar saken i helt annat läge. Fick Winston Smith vara medbestämmande, mindre detaljstyrd och självständig då han utifrån grundläggande riktlinjer reviderade Oceaniens historia, hade hans tvekan inför Storebrors system nog inte varit lika tydlig. Eftersom Sanningsministeriets sanning ju då delvis också hade varit hans egen.

Facebook och andra sociala medier är något som Storebror, Josef Stalin och Adolf Hitler bara kunde drömma om. Inte ens Jacques Ellul kunde nog föreställa sig ett sådant massmedialt landskap. Däremot formulerade han redan under 1960-talet den horisontala propagandans principer som idag konkretiseras där. Han skrev bland annat att varje propagandists främsta mål är att locka mottagaren att på något vis agera för propagandistens sak. Så fort denne har agerat, den minsta lilla handling är god nog till att börja med, påbörjas nämligen snärjandet av mottagaren i den propagerandes världsbild. Varje efterföljande handling i samma riktning är ytterligare och större steg in i det fängslande propagandanätet. Insatserna ökar. Redan utförda handlingar gör det omöjligt att vända tillbaka från den inslagna vägen. Till och med nazistiska SS-soldater kunde då och då säkert tvivla på de stora orden om rättfärdigt dödande. De kunde däremot, på grund av tidigare handlingar, inte vända tillbaka från den inslagna vägen. Att på allvar ifrågasätta idéerna som en gång hade lockat till de initiala handlingarna – att ta emot ett flygblad, att gå på ett politiskt möte eller idag att trycka på en gillaknapp eller kanske att skriva en nedsättande kommentar på nätet – hade nämligen inneburit ett erkännande av det fullständigt absurda och orättfärdiga i alla de tidigare handlingarna. De var, likt vi alla är, sina handlingars gisslan. Små i början. Oöverstigliga i slutet. Propagandister av idag, på båda sidorna av en allt djupare avgrund, älskar mest av allt ljudet av de agerande digitala fotsoldaternas självfängslande tryckningar på gillaknappar och tangentbord.

Essän har publicerats i Kristianstadsbladet och Borås Tidning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: